Just den här bloggen är mer min privata. Eller ja, den är ju öppen och jag har läsare (hej!) och älskar att andra läser. Men det är inte med den här bloggen jag tänkte börja en ny karriär. Den här har jag mer för att ventilera mina egna tankar och kanske inspirera någon annan samtidigt. Här skriver jag om mitt eget liv också. Men jag har funderat mycket på hur mycket jag ska lämna ut om mig själv. Ibland när jag skriver blir det lite “kära dagbok” över det hela och så slutar det med att jag suddar ut det, eftersom det känns för privat. Jag har inga problem med att vara personlig eller att dela med mig av min vardag, men jag vill inte bli för privat liksom. Jag kan skriva om mina resor eller jobbfunderingar eller vad jag åt till frukost, men jag vill inte
skriva om att jag längtar efter barn eller att jag på riktigt är mörkrädd eller att jag tycker att det är jobbigt med mitt bakningsintresse när jag vill äta upp allt samtidigt som jag påverkas så jädra mycket av alla smalhetsideal. Sådant. Och annat. Det vill jag inte grotta ner mig i här. Det känns som att dela för mycket.
Hur vet man var den där gränsen går? Mellan lagom och för mycket. Det är ofta när man vågar skriva om det som bränner som man verkligen når fram till folk. Men om det är känsliga ämnen och man får en massa skit och kritik, kan det förstöra mer än det hjälper. Kanske behöver man ha lite mer distans till sig själv innan man skriver om de där ömma tårna och såren inombords. Eller lite skinn på näsan så att man inte bryr sig om vad folk säger. Hur skaffar man sig skinn på näsan?
