I dag fick jag ett telefonsamtal från en vän som förlorade sin son förra veckan. Och det har fått mig att fundera på livet och döden igen, det var ett tag sedan nu, men jag tror att alla mår bra av att fundera lite grand över det. Min uppväxt som prästson i mellannorrland har ju på nåt sätt gjort att närheten till både liv och död alltid var närvarande och när passerat målbrottet var det inte bara en gång jag fick ta emot dödsbud. Man misstog mig för att vara min Pappa helt enkelt. Så närheten till det har aldrig varit något svårt eller konstigt för mig, men samtidigt kan man inte låta bli att fundera på döden.
Min väns son var ett barn som aldrig fick någon chans i livet, han hade en allvarlig hjärnskada som gjorde att hans kontaktmöjligheter var syn och kontaktintryck. Men smatidigt var han en älskad son till sina föräldrar och utan tvekan en älskad storebror till sin syster. Jag vet att han har det bättre där han befinner sig nu och jag hoppas att han ser ner på oss som är kvar och ler.
Jag tror på ett liv efter det här, men jag tor att det inte är ett liv som man kan ta på utan att man övergår till att vara en levande själ i en annan dimension eller nåt. Och när jag har funderat på Paradiset så har jag tänkt mig det på så sätt, genom att man lämnar sin jordiska kropp så över man i en osynlig form utan dom kroppsliga sjukdomar och problem man haft under livet.
Jag har min Kristna tro och den kommer jag att bära med mig hela livet, det är något som är etsat fast i min själ och något jag är stolt över. Mitt fadersarv skulle man kunna säga. Så även om jag har en stor önskan att lära mig mera om Buddism så kommer jag ändå alltid att ha min Kristna tro i grunden.
Related posts:
