Egentligen hade jag tänkt att det här skulle bli en av mina både svåraste och mest personliga postningar på den här bloggen, men modet svek mig. Eller snarare så var...
Egentligen hade jag tänkt att det här skulle bli en av mina både svåraste och mest personliga postningar på den här bloggen, men modet svek mig. Eller snarare så var det så att jag förutom en lång post (som nu kommer att ligga till grund för en del i den bok jag drömmer om att skriva) så började jag fundera på Privat, personlig, exhibitionist eller självutlämnande och var gränserna går.
Och jag har ju varit rätt både öppen och privat här tidigare (och i andra sociala tjänster), inget som varit svårt för mig på något sätt, och har inte varit skadligt heller för den delen. Inte som jag har märkt i alla fall. Och visst är det så med oss som läser/följer bloggar att det personliga är viktigt kanske till och med det som gör att vi börjar följa just den bloggaren. Personligen tycker jag att öppenhet (eller transparens, synlighet) är något som är bra, och har själv sett goda saker komma ut från det.
Och nu när gränsen mellan personligt och professionellt mer och mer suddas ut blir det än svårare att lägga nivån på vad man ska och vad man inte ska gör publikt. Sunt förnuft säger en del, använd det. Och visst är det så, och förhoppningsvis räcker det ganska långt.
För mig är transparens en självklarhet och en del av min identitet numera, och som jag tidigare sagt har bara gott kommit ut från att vara transparent. Många gånger har det öppnat för nya möten och tankeutbyten som gett nya kreativa impulser och jag omfamnar alla möjligheter som ges till det. Det var också det som attraherade mig när jag först fick kontakt med Sociala medier, även om det inte är hela sanningen.
Emanuel Karlsten har skrivit om transparens på SSBD
Joakim Jardenberg på Mindpark i samma ämne.
Sofia Mirjamsdotter – Total transparens
Niclas Strand – Researcher
Miku Maria (som har samma länkar som ovan ) Tankar om transparens