Posts Tagged ‘Tankar’
Ett steg i taget
Jag har en låååång omvärldstystnad, och den kommer förutom detta inlägg att fortsätta ett tag till. Men jag tänkte meddela mig med min omvärld att jag jobbar hårt för att en dag återvända som ett nytt slags fågel Fenix och ta mig upp på banan igen. Ett steg i taget, ibland tre steg i taget och jag faller tillbaka två. Men jag reser mig upp, tar ett steg till och vilar ett tag… andas djupt…
Hade jag som liten grabb vetat att de prövningar jag gick igenom under skoltiden, bara var en början på en kamp vet det tusan om jag hade orkat resa mig igen. Men här är jag, starkare för varje dag som går. Ett steg i taget, och jag kommer inte att släppa taget utan fortsätta med bara en riktning framför mig, och det är den dit näsan peka: Framåt!
Glädje mitt i den djupa sorgen
Det som är min stor glädje under hela den här sorgsna och djupt laddad period har så klart varit kontakten med vännerna via Social Medier, som alltid finns vid mitt frukost, lunch, middags bord och vilket annat bord som helst som stöttat och peppat. Andra som vänt sig från mig, helt naturligt då man inte vill dras ned av andras smärta och sorg. Men dom som funnits där, och fortfarande finns där är mina vänner för livet. Jag orkar inte räkna upp er alla, ni vet vilka ni är och ni vet vad ni betyder för mig.
Men helt naturligt är mina döttrar och deras pojkvänner särskilt viktiga att nämna, och deras Mamma och hennes remarkabla stöd.
Mötet med mig själv
Fast det som gör störst intryck på mig själv är mötet med mig själv och den förvandlingsprocess jag går igenom. Men, ni som känner mig sen tidigare kommer bara se mig som den jag är, för er har jag alltid varit ärlig och sann. Och det är där det gör det som svårast att möta sig själv, i en kamp med den jag är och den jag vill vara. Hur, framstår mer och mer tydligt för varje enskilt steg framåt, för varje enskild liten tegelsten som läggs på plats och hur stark den muren kommer att bli som byggs upp. Inte runt mig utan för mig att luta mig mot, och visa min styrka utåt. För jag har en tuff resa framför mig, många demoner att möta och nedlägga som troféer på min väg framåt.
Siktet inställt
Så, siktet är inställt på framtiden. Men inte riktigt än, har många steg att ta innan jag är framme där jag VILL vara. Och på min väg kommer jeg behöva Pepp, möten och goda energier. Och ni som redan delar med er av det, tack ni gör mitt liv till en glädje för var dag som gär.
Kärlek!
Mamma
I går begravdes min Mamma Gunnel och det var den mest emotionellt utmattande dagen i mitt liv någonsin. Jag hade tagit extra mycket lugnande tabletter för att klara av smärtan, men ändå när jag satt där i kyrkan så släppte ‘proppen’ och jag bara lät min sorg vandra fritt. När jag sitter där inser jag att i den här kyrkan har jag spelat många många gånger (tror ungefär 25 gånger) men det är speciellt en gång jag håller extra kär i mitt hjärta, nyårsbönen 1986 då jag framförde ett Siciliano som jag komponerat för Viola och piano (framfördes med orgel istället) och Mamma Gunnel grät av glädje. Och efteråt sa Mamma: “Nu förstår jag varför du tycker om musik så mycket!” Vid minnet av det här brast det för mig, insåg att jag kommer aldrig få höra Mamma säga så igen….
Samtidigt när allt var över, kistan jordsatt och jag äntligen kan släppa på den oerhörda anspänningen det har varit sen Mamma avled den 3e Mars tills nu, måste jag få säga vilken oerhörd lättnad att få utlopp för min sorg i kretsen av mina döttrar, mina systrar och deras familjer. Att få dela samma sorg är oerhört skönt, man behöver inga ord för att beskriva vad som händer inom en.
Och… “Lugnet som uppstår när allt är över…En fridens känsla…..”
Tackar Gud för mina fina föräldrar och lyser frid över Gunnel och Lasse!
Idag har jag en Torsdagsfilosofisk tanke i mitt huvud. Den om MAT!
För det första
Jag älskar att laga mat, men inte åt mig själv… det blir för tråkigt. Att äta när man är ensam är en plåga, men vill ha det snabbt överstökat så att man kan göra nåt annat. Kanske är det så att man påminns extra mycket om att man är ensam när man ska äta? För egen del skulle jag lätt kunna ersätta maten med tabletter med den näring jag behöver, inte för att det blir roligare eller lättare. Nej, men för att jag inte ska behöva genomlida plågan av att äta ensam.
För det andra
Jag älskar att laga mat, och jag är bra på det (inget skryt, bara fakta!). Har skapat en kokbok som mina döttrar fick när dom fyllde 18 år. (ja, egentligen en pärm där recepten är inplastade så att man kan ha dom liggande bredvid spisen när man lagar maten) Från början var det bara en samling med de recept jag hittade på när jag tröttnat på vår kokbok, receptsamlingar och tidningsrecept. När det blev mer än 20 recept så började tanken på att mina tjejer skulle få nåt bra med sig från sin uppväxt med mig. Så det blev till slut 48 egna recept i kokboken. Har tankar på att starta en matblogg i höst (Oj, nu släppte jag den hemlisen….) där jag ska producera minst ett recept i veckan med en tanke.
För det tredje
Jag älskar att laga mat, men jag kan inte lära mig hacka lök så där snajdigt som kockar gör. Men det kanske inte gör nåt, jag menar lagar man god mat spelar väl det egentligen ingen roll? Jag skulle aldrig kunna jobba i kök, då jag inte skulle hantera stressen där, men tanken har funnits att starta restaurang. Och faktum är att i mitten på 90 talet blev jag erbjuden att gå med och vara delägare i en restaurang i Visby men avböjde då en av delägarna var välkänd för sina konkurser…. Den restaurangen blev en av de mer framgångsrika och existerar ännu fast under annat namn och ägarskap än på den tiden.
Fast drömma kan man ju få göra eller hur?
