Anders filosoferar och tänker

Söndagar är nog en av mina absoluta favoritdagar tror jag, mycket beroende på mina minnen från uppväxten då min familj alltid var samlad. Först var det alltid att gå till Kyrkan, sen var det ofta kyrkkaffe hemma i prästgården med någon inbjuden från kyrkan. Middagen dukades fint, ibland med linneservietter i matsalen (Jo, det var stora hus det här… en präst gård var lite drygt 400m2 med 3,6 meter i takhöjd ) och att utebli från någon av dom här punkterna krävde nästan ett skriftligt tillstånd. Men samtidigt, när jag ser tillbaka på den här tiden så var det ändå en mycket lycklig tid. Och att växa upp som prästson har i vart fall för mig inneburit att jag har tagit med mig en stor kunskap i hur man möter människor i livets alla situationer.

Att växa upp som prästson på Svenska landsbygden hade både sina för och nackdelar, men jag måste faktisk säga att de flesta nackdelarna kom inte från mina föräldrars krav. Nej, tyvärr var det trycket från befolkning i byarna, som hade de flesta och dom hårdaste kraven på oss prästungar. Att vara ‘normal’ var det aldrig tal om, vi skulle var helt befriade från vanliga tonårsuppror mm. På ett ställe där jag växte upp ifrågasattes det till och med i kyrkorådet om inte jag skulle förbjudas att spela folkmusik och till dans…. Ni förstår kanske att jag ibland säger att jag inte blir förvånade så lätt nuförtiden? Min Pappa tog den här förfrågan som en personlig fråga och sa: Var någonstans i bibeln finns det förbud mot dans och musik? Ja, ni förstår att svaret uteblev….. Ett par veckor senare anmälde mina föräldrar mig och min yngre syster till danskurs, det var iofs inte en markering utan bara det att man ville att vi skulle lära oss att dansa, men jag förmodar att det ansågs ute i stugorna som en markering.

Söndagarna nu är inte likadana, jag går inte längre i kyrkan (men min tro har jag kvar och den kommer jag alltid att ha kvar). Jag har svårt att hitta ‘hem’ i nuvarande kyrko ordning, har provat ett antal församlingar under det gångna året och där jag kände mig mest hemma var i den Anglosaxiska kyrkan här i Stockholm. Där kommer jag, när jag går till kyrkan, att återvända.

Jag är tacksam för min uppväxt och för att mina föräldrar var öppna och förstående, inte fördömande utan intresserat ifrågasättande ibland. Och det är nåt jag tagit med mig i min roll som förälder.