Posts Tagged ‘Pappa’
Från mörker till ljus
Så heter en av mina föreläsningar som handlar om min resa i Sociala medier och vad det betytt för min utveckling, men också om hopp när livet ser som mörkast ut. Och det är något jag gärna delar med mig av, och att ge något tillbaka är bara underbart. För även om jag vet att alla inte kan göra vad jag gjort, så kan man ändå få inspiration att ta tag i och kanske göra nåt annat av sitt liv. Eller förändra det som blivit fel på ett eller annat sätt. Rädslan att ta tag i det som trots hur ont det gör är i många fall mindre än rädslan att möta det som är okänt och kan leda till ett bättre och friskare liv.
Nyfikenheten och förundran
Nyfikenheten är en del hos mig som från tidig ålder uppmuntrades av mina föräldrar, eller ja i alla fall av min Pappa. (Mamma var alltid en aning mer försiktig…..) Och det är den som hjälpt mig så många gånger både i mitt yrkesliv och i allt annat som jag upplett hitintills. Nyfikenheten ledde mig till musiken som under så många år gav mig både glädje och spänning, den ledde mig till elektroniken som blev min specialitet under min yrkesår på Gotland. Och den gav mig intresset för Internet och så för snart 3 år sen Social medier. Genom Internet har jag dessutom träffat 3 av mina kärlekar och även om dom inte är i mitt liv som just det längre har det berikat mig som människa. Genom att lära känna andra kulturer och länder har jag en öppenhet till andras bakgrund och traditioner.
Jag kommer aldrig att sluta att förundras och ha min nyfikenhet till skeenden och till livet, jag ser det som en öppen bok som ännu inte är skriven, där vi är med och skriver en del i nästa kapitel var dag, timme, minut och sekund. Vi kan inte alltid påverka hur det avslutas men vi kan alltid påverka riktningen historien vidareutvecklas. Och nånstans tror jag vi alla är glada att vi inte kan bläddra till den sista sidan och kika på hur historien slutar.
PS
I dag är det den 101010, känns inte det magiskt så säg? Vi har ytterligare ett sånt datum i år, den 101101 Undrar vad det betyder? Finns det någon signifikans?? Kanske inte, men lite coolt är det allt!
Som jag tidigare nämnt här i bloggen så är jag prästbarn, något jag är oerhört stolt över och som har haft, och fortfarande har en stor påverkan på mitt liv. Min pappa och hans fantastiska arbete som Präst, men kanske i ännu högre grad som humanist och medmänniska, för att inte tala om hans supersociala begåvning som jag är säker att jag har ärvt från honom är något som jag håller högt och bär med mig genom livet. På hans nattduksbord låg två böcker vid hans bortgång, den ena var Svenska kyrkans bönbok, den andra var en bok Pappa fått av mig och det var Lycka av Hans Helighet Dalai Lama. Den senare har betytt mycket för mig genom åren, och jag hade den med mig i min väska när jag började arbeta I Stockholm.Om ni inte har läst den så tycker jag absolut att ni ska göra det!
Men, det har inte alltid varit självklart för mig att säga mig vara troende, ni anar inte hur många gånger jag har försökt att hålla mig borta från tron, som dom som anser sig vara för mer i kristna sammanhang brukar säga: ‘på avvägar’. Men som min pappa sa, utan tvivel ingen sann tro. Och det har gått fram och tillbaka under alla år, och jag lär nog fortsätta att ha mina tvivel livet ut. Men det som aldrig försvinner är min ‘barnatro’ den som jag mer eller mindre fått via modersmjölken, som alltid kommer att finnas där då den är djupt rotade i mig.
Jag ser mig själv som ‘troende’ och som ‘kristen’ men det är bara yttre benämningar på något djupare som finns inom oss. För mig handlar min tro lika mycket om en andlighet som en oerhörd tro på livet och på mänskligheten. Jag umgås hellre med människor från andra trosriktningar än min egen, då jag har upplevt så mycket falskhet från mina med kristna. Och tyvärr är jag nog inte ensam om den upplevelsen. utan att man genom sitt avvisande beteende låser många ute. Man ‘sidokvalificerar’ hellre än tillåter det unika, och för mig är det något alldeles oerhört fel att bete sig på det sättet. Jag konstaterar bara att man inte har förstått essensen i den Kristna tron.
Allt det här gör att jag inte har hittat något ‘hem’ någonstans i någon församling eller kyrka, men jag njuter när jag besöker en gudstjänst och hoppas en dag hitta ett ‘hem’ någonstans.
Hela det här inlägget utlöstes av den här underbara sången som påverkade mig djupt i hjärtat, ja så till den grad att tårarna rinner på mina kinder, inte av sorg utan av en enorm glädje över livet och kärleken till detsamma! Och jag är definitivt inte lätt påverkad av Kristna sånger från vår tid, jag är nog lite traditionell där. Lyssna på den och låt er beröras!
I dag är det farsdag, och för min del och många för mig är det en dag när vi minns vår käre far. För min del är det trist att Pappa inte kommer att vara med och fira mig när jag går in på andra halvan av mitt decenium. Men det är så livet är, vi föds, lever och dör och förhoppningsvis lämnar vi positiva tankar, saker vi utträttat efter oss. Jag kommer alltid att bära med mig Pappas visdomsord, hans oerhörda social talang (som jag iaf till viss del fått i arv) och hans fantastiska förmåga att snabbt läsa sig in på ett nytt ämne och därefter diskutera det med stor intensitet och kunnighet.
Bilden visar mig och Pappa i början av 1961, och den togs för ett reportage i Örnsköldsviks Allehanda. Jag älskar den här bilden på Pappa och mig. Går nåstan att ta på känslan här eller hur?
Så Grattis på Farsdag Pappa Lasse!
