Mina tankar, mina ord på väg

Posts Tagged ‘Pappa’

Som jag tidigare nämnt här i bloggen så är jag prästbarn, något jag är oerhört stolt över och som har haft, och fortfarande har en stor påverkan på mitt liv. Min pappa och hans fantastiska arbete som Präst, men kanske i ännu högre grad som humanist och medmänniska, för att inte tala om hans supersociala begåvning som jag är säker att jag har ärvt från honom är något som jag håller högt och bär med mig genom livet. På hans nattduksbord låg två böcker vid hans bortgång, den ena var Svenska kyrkans bönbok, den andra var en bok Pappa fått av mig och det var Lycka av Hans Helighet Dalai Lama. Den senare har betytt mycket för mig genom åren, och jag hade den med mig i min väska när jag började arbeta I Stockholm.Om ni inte har läst den så tycker jag absolut att ni ska göra det!

Men, det har inte alltid varit självklart för mig att säga mig vara troende, ni anar inte hur många gånger jag har försökt att hålla mig borta från tron, som dom som anser sig vara för mer i kristna sammanhang brukar säga: ‘på avvägar’. Men som min pappa sa, utan tvivel ingen sann tro. Och det har gått fram och tillbaka under alla år, och jag lär nog fortsätta att ha mina tvivel livet ut. Men det som aldrig försvinner är min ‘barnatro’ den som jag mer eller mindre fått via modersmjölken, som alltid kommer att finnas där då den är djupt rotade i mig.

Jag ser mig själv som ‘troende’ och som ‘kristen’ men det är bara yttre benämningar på något djupare som finns inom oss. För mig handlar min tro lika mycket om en andlighet som en oerhörd tro på livet och på mänskligheten. Jag umgås hellre med människor från andra trosriktningar än min egen, då jag har upplevt så mycket falskhet från mina med kristna. Och tyvärr är jag nog inte ensam om den upplevelsen. utan att man genom sitt avvisande beteende låser många ute. Man ‘sidokvalificerar’ hellre än tillåter det unika, och för mig är det något alldeles oerhört fel att bete sig på det sättet. Jag konstaterar bara att man inte har förstått essensen i den Kristna tron.

Allt det här gör att jag inte har hittat något ‘hem’ någonstans i någon församling eller kyrka, men jag njuter när jag besöker en gudstjänst och hoppas en dag hitta ett ‘hem’ någonstans.

Hela det här inlägget utlöstes av den här underbara sången som påverkade mig djupt i hjärtat, ja så till den grad att tårarna rinner på mina kinder, inte av sorg utan av en enorm glädje över livet och kärleken till detsamma! Och jag är definitivt inte lätt påverkad av Kristna sånger från vår tid, jag är nog lite traditionell där. Lyssna på den och låt er beröras!

I dag är det farsdag, och för min del och många för mig är det en dag när vi minns vår käre far.  För min del är det trist att Pappa inte kommer att vara med och fira mig när jag går in på andra halvan av mitt decenium. Men det är så livet är, vi föds, lever och dör och förhoppningsvis lämnar vi positiva tankar, saker vi utträttat efter oss. Jag kommer alltid att bära med mig Pappas visdomsord, hans oerhörda social talang (som jag iaf till viss del fått i arv) och hans fantastiska förmåga att snabbt läsa sig in på ett nytt ämne och därefter diskutera det med stor intensitet och kunnighet.

Bilden visar mig och Pappa i början av 1961, och den togs för ett reportage i Örnsköldsviks Allehanda. Jag älskar den här bilden på Pappa och mig. Går nåstan att ta på känslan här eller hur?

Så Grattis på Farsdag Pappa Lasse!

I morgon ska jag på min Farbrors begravning i Västerås och det känns ända in i själen, även om Frabror och min Pappa inte hade någon bra kontakt. Vilket min Pappa var mycket ledsen för men, det krävs att båda part ska kommunicer för att det ska fungera.

Just nu söker jag styrka i musiken och vad paassar bättre än den förnämlige Esbjörn Svensson och hans trio? Seven days of falling är nog ett av de bästa albumen jag hört. Och det är så tråkigt att Esbjörn inte längre finns bland oss.

Men jag gläds åt att få träffa mina släktingar på Frabrors sida, min kusin som jag senast träffade på vår Framors begravning för snart 26 år sen och hennes familj. Är både spännande och glädjande det.

I morgon fyller min andra blogg ett år, gå till Bits and pieces och skriv en hälsning till mig där så blir jag riktigt glad!

… klockan 12:30 på natten ringer telefonen. Det är min mor som ringer och säger att nåt hänt med Pappa och att hon är på väg till Lasarettet. Hon säger också att min äldre syster är på väg från södra delen av Stockholm för att vara med som stöd för nu är det nåt riktigt allvarligt. Okay säger jag yrvaket, jag ringer henne på direkten.
Jag ringer min syster som är på väg i bilen och ber att hon ska hämta upp mig i Uppsala (bodde där då) och vi kommer överens om plats. Kl 1:30 kliver jag in i min systers bil och vi börjar färden upp till Gävle, något litet senare ringer min mobil. Det är sjukhuset som talar om att Pappa har avlidit.

En overklig känsla att få dödsbudet, och jag blir helt kall inombords….

Ringer till våra två andra systrar och talar om att Pappa har gått bort, tystnad på andra sidan sedan gråt. Jag kan inte gråta och inte min syster i bilen heller…..vi åker tysta vidare. Framme på sjukhuset släpper vakten in oss och vi kommer upp på avdelningen där Mamma möter upp. Nu gråter vi alla, men samlar oss för att gå in och sitta hos Pappa. Märkligt att känna att han fortfarande är varm, och han ser så stillsam ut där han ligger, Vi sitter där och pratar om och med honom, efter ett tag kommer personalen och säger att Pappa ska skjutsas ned till bårhuset.

Mamma åker med min syster och jag kör mammas bil hem. Det är grått och mörkt och tyst. Vi kommer hem, jag lägger mig fullt påklädd på soffan, min syster lägger sig i ena gästrummet och min Mamma ensam i sovrummet.

Morgonen kommer, vi har bestämmt att hämta mina systrar som kommer norrifrån på statione, jag åker. Min dåvarande fru kommer också och hon hämtar jag också.

Sen åker vi för en familjestund till sjukhusets kapell där vår Pappa vilar på en sjukhusbädd med ljus omkring. Han är kall nu Pappa och på nåt sätt förstår jag nu att jag aldrig mer för diskutera med honom, jag kommer aldrig mer att höra hans röst. Och det känns bara tomt.

Fem år har gått och visst läker tiden såren, men minnet av min Pappa innan cancern bröt ner honom är det minne jag kommer att bära med mig. Minnet av en fantastisk Präst, predikant, en mentor, en lärare och en Pappa att vara stolt över. Det finns kvar.

Fotnot: Jag har tidigare skrivit om min Pappa här.

Jag har tidigare här i bloggen skrivit om livskriser och det är något som jag fortfarande är berörd av men jag blir långsamt bättre på att hantera min livskris och mina ångestar. Och även om det är sant att man går stärkt ur en livskris så förändras man som människa på många sätt. Kanske märks det inte till det yttre men i djupet av den människa man är så förändras man.

Nu till det min rubrik talar om, jag har en vän på Jaiku och på många andra Social Media platser som heter Sofia. Hon är journalist på Sundsvalls Tidning (där för övrigt min Morfar Fritz var 1e redaktör en gång i den grå forntiden.) Sofia är en av de bloggar som jag alltid läser, hon har ett fantastiskt språk och hon har så mycket vettigt att dela med sig av. I dag publicerade hon en blogg post som är bland det svåraste, nakna och utelämnade man kan skriva nämligen att skriva om sin Far. Och sin relation till honom.
Jag känner igen mig även om jag inte hade en lika svår relation till min egen Pappa. Jag skrev en blogg post om min egen Pappa här på bloggen den 16 september, Pappas födelsdag. Och det här svåra att det finns saker som man inte har klarat upp innan person försvunnit för alltid. Det är det svåraste av allt.

Om ni inte läser så många bloggar så tycker jag att ni ska lägga in http://mymlanthereal.wordpress.com/ som en länk i dina favoriter, det har jag!