Mina tankar, mina ord på väg

Posts Tagged ‘Pappa’

I dag är det farsdag, och för min del och många för mig är det en dag när vi minns vår käre far.  För min del är det trist att Pappa inte kommer att vara med och fira mig när jag går in på andra halvan av mitt decenium. Men det är så livet är, vi föds, lever och dör och förhoppningsvis lämnar vi positiva tankar, saker vi utträttat efter oss. Jag kommer alltid att bära med mig Pappas visdomsord, hans oerhörda social talang (som jag iaf till viss del fått i arv) och hans fantastiska förmåga att snabbt läsa sig in på ett nytt ämne och därefter diskutera det med stor intensitet och kunnighet.

Bilden visar mig och Pappa i början av 1961, och den togs för ett reportage i Örnsköldsviks Allehanda. Jag älskar den här bilden på Pappa och mig. Går nåstan att ta på känslan här eller hur?

Så Grattis på Farsdag Pappa Lasse!

I morgon ska jag på min Farbrors begravning i Västerås och det känns ända in i själen, även om Frabror och min Pappa inte hade någon bra kontakt. Vilket min Pappa var mycket ledsen för men, det krävs att båda part ska kommunicer för att det ska fungera.

Just nu söker jag styrka i musiken och vad paassar bättre än den förnämlige Esbjörn Svensson och hans trio? Seven days of falling är nog ett av de bästa albumen jag hört. Och det är så tråkigt att Esbjörn inte längre finns bland oss.

Men jag gläds åt att få träffa mina släktingar på Frabrors sida, min kusin som jag senast träffade på vår Framors begravning för snart 26 år sen och hennes familj. Är både spännande och glädjande det.

I morgon fyller min andra blogg ett år, gå till Bits and pieces och skriv en hälsning till mig där så blir jag riktigt glad!

… klockan 12:30 på natten ringer telefonen. Det är min mor som ringer och säger att nåt hänt med Pappa och att hon är på väg till Lasarettet. Hon säger också att min äldre syster är på väg från södra delen av Stockholm för att vara med som stöd för nu är det nåt riktigt allvarligt. Okay säger jag yrvaket, jag ringer henne på direkten.
Jag ringer min syster som är på väg i bilen och ber att hon ska hämta upp mig i Uppsala (bodde där då) och vi kommer överens om plats. Kl 1:30 kliver jag in i min systers bil och vi börjar färden upp till Gävle, något litet senare ringer min mobil. Det är sjukhuset som talar om att Pappa har avlidit.

En overklig känsla att få dödsbudet, och jag blir helt kall inombords….

Ringer till våra två andra systrar och talar om att Pappa har gått bort, tystnad på andra sidan sedan gråt. Jag kan inte gråta och inte min syster i bilen heller…..vi åker tysta vidare. Framme på sjukhuset släpper vakten in oss och vi kommer upp på avdelningen där Mamma möter upp. Nu gråter vi alla, men samlar oss för att gå in och sitta hos Pappa. Märkligt att känna att han fortfarande är varm, och han ser så stillsam ut där han ligger, Vi sitter där och pratar om och med honom, efter ett tag kommer personalen och säger att Pappa ska skjutsas ned till bårhuset.

Mamma åker med min syster och jag kör mammas bil hem. Det är grått och mörkt och tyst. Vi kommer hem, jag lägger mig fullt påklädd på soffan, min syster lägger sig i ena gästrummet och min Mamma ensam i sovrummet.

Morgonen kommer, vi har bestämmt att hämta mina systrar som kommer norrifrån på statione, jag åker. Min dåvarande fru kommer också och hon hämtar jag också.

Sen åker vi för en familjestund till sjukhusets kapell där vår Pappa vilar på en sjukhusbädd med ljus omkring. Han är kall nu Pappa och på nåt sätt förstår jag nu att jag aldrig mer för diskutera med honom, jag kommer aldrig mer att höra hans röst. Och det känns bara tomt.

Fem år har gått och visst läker tiden såren, men minnet av min Pappa innan cancern bröt ner honom är det minne jag kommer att bära med mig. Minnet av en fantastisk Präst, predikant, en mentor, en lärare och en Pappa att vara stolt över. Det finns kvar.

Fotnot: Jag har tidigare skrivit om min Pappa här.

Jag har tidigare här i bloggen skrivit om livskriser och det är något som jag fortfarande är berörd av men jag blir långsamt bättre på att hantera min livskris och mina ångestar. Och även om det är sant att man går stärkt ur en livskris så förändras man som människa på många sätt. Kanske märks det inte till det yttre men i djupet av den människa man är så förändras man.

Nu till det min rubrik talar om, jag har en vän på Jaiku och på många andra Social Media platser som heter Sofia. Hon är journalist på Sundsvalls Tidning (där för övrigt min Morfar Fritz var 1e redaktör en gång i den grå forntiden.) Sofia är en av de bloggar som jag alltid läser, hon har ett fantastiskt språk och hon har så mycket vettigt att dela med sig av. I dag publicerade hon en blogg post som är bland det svåraste, nakna och utelämnade man kan skriva nämligen att skriva om sin Far. Och sin relation till honom.
Jag känner igen mig även om jag inte hade en lika svår relation till min egen Pappa. Jag skrev en blogg post om min egen Pappa här på bloggen den 16 september, Pappas födelsdag. Och det här svåra att det finns saker som man inte har klarat upp innan person försvunnit för alltid. Det är det svåraste av allt.

Om ni inte läser så många bloggar så tycker jag att ni ska lägga in http://mymlanthereal.wordpress.com/ som en länk i dina favoriter, det har jag!

I morgon, den 16e september skulle min Pappa Lasse ha blivit 81 år, och det känns fortfarande som att det var igår som jag satt med honom på sjukhuset och vi filosoferade om livet och döden. Så här i efterhand är jag helt klar över att Pappa visste att det snart skulle vara över, men att hans vilja ännu inte var bruten då. Min lillasyster som var med när han fick beskedet på Onkologen i Gävle att det inte fanns någon möjlighet att bota honom utan att det enda som var kvar var paleativ (smärtlindring i livets slut) behandling. Min syster sa att hon såg hur det slocknade i Pappas ögon, att det inte bara var det att det inte fanns någon bot utan att vi andra visste redan hur illa det var med Pappa.
Vi fick tillsägelse av personalen som opererade Pappa att för att han skulle läkas efter operationen så ville dom inte att vi skulle berätta för pappa. Även idag så undrar jag om det egentligen hade gjort någon skillnad för Pappa, jag menar så illa som det var med honom fanns bara en väg ut. Men jag ångrar inte att jag/vi inte sa något ändå, även om det var svårt.

Pappa var som han sa själv “en helt vanlig präst”, men som jag ser det var Pappa en unik präst som kunde tala med och tala till alla typer av människor och få dem att lyssna och förstå vare sig det gällde en predikan eller i en diskussion som han var en mästare på att behärska. Pappa var alltid påläst och kunde initierat diskutera om i princip vad som helst.
Att var son till en sån fantastisk person har varit en glädje och en ynnest och jag kommer alltid att bära med mig Pappas visdoms ord genom resten av mitt liv och kanske kan jag lyckas med att överföra en del av den visdomen till mina barn.
Så Pappa Lasse, jag hoppas att du har det bra i din himmel och att du ser ner på oss som är kvar här och håller din mjuka och vänliga hand över oss! Jag älskar dig!