Posts Tagged ‘Kärlek’
Sorg, ilska och Smärta
Just nu känner jag en djup sorg i mitt hjärta och jag kan inte häva den känslan och det är läskigt på mer än ett sätt. Sorgen består i många saker, inte bara det faktum att min mamma Gunnel är svårt sjuk och förmodligen på väg mot vägs ände. Nej, det är något mer, något djupare… en smärta som är djup och oändlig. Och svår att definiera, att sätta ord på….
När Pappa gick bort 2004 blev det ett stort vacuum inte bara för Mamma utan för oss syskon med. Han var ju så mycket mer än ‘bara’ min Pappa, han var min mentor och min andlige samtalspartner. Vacuumet som Pappa Lasse lämnade efter sig har inte riktigt har fyllts än, men jag är på god väg att skapa nya källor till upplysande och lärande. Och samtidigt är det inte så konstigt att den vägen är fylld med både uppförsbackar och gropar.
Ilskan som jag känner kan jag i alla fall definiera utifrån den maktlöshet jag känner inför min egen situation, och att inte kunna göra mer för min Mamma än det jag redan gör. Att jag gör allt jag kan för att förändra min situation, det vet jag att jag gör. Men att det skulle vara så svårt att nå målet hade jag ingen aning om. Jag är på väg och jag fortsätter min resa och mitt upptäckande… hela tiden!
Smärtan, ja ni… den yttrar sig rent fysiskt i kroppen just nu… det gör rent fysiskt ont av sorgen och ilskan jag bearbetar… det är jobbigt, ja… men jag tar mig igenom det här med det vet jag. Värmen jag får från mina vänner på Twitter och Facebook läker mycket….. Ni anar inte hur mycket ni betyder för mig alla ni därute. Ni vet vilka ni är, några är inte kristna, men lyssna på den här sången ändå snälla! Till alla er tillägnar jag den här låten med Amy Grant!
(EMI är sjuka, dom delar inte ut sina Videos för oss här i Sverige….eller är det månne i hela Europa?)
Från mörker till ljus
Läser igenom vad jag skrivit och tänker… oj vad det var mörkt, kanske är jag påverkad av att det är Alla helgons dag idag? Och konstaterar lite motvilligt att jag fortfarande har Kyrkoåret starkt rotat i mitt inre och undermedvetna. Har man fått det med modersmjölken mer eller mindre så är det där för alltid. Som en tatuering, fast djupare….. Och blir samtidigt glad över upptäckten.
Tänker tillbaka på min resa de senaste åren och blir glad igen när jag tänker på alla dom fantastisk människorna som kommit in i mitt liv under den här tiden. På dom som återkommit, och några som försvunnit ur siktet helt men som jag hoppas en dag ska ta upp kontakten med mig igen.
Resan från Mörker till Ljus är ständigt pågående, och kanske jag måste påminnas om det för att kunna ta nya tag?
Kan inte låta bli att återigen låt er ta del av Sinnesrobönen då den betyder så mycket för mig, och än mer idag.
Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan,
och förstånd att inse skillnaden.Låt dock aldrig min sinnesro bli så total
att den släcker min indignation
över det som är fel, vrångt och orätt.
Att tårarna slutar rinna nerför mina kinder
och vreden slocknar i mitt bröst.Låt mig aldrig misströsta
om möjligheten att nå en förändring
bara för att det som är fel är lag och normalt,
att det som är vrångt och orätt har historia.Och låt mig aldrig tvivla på förståndet
bara för att jag är i minoritet.
Varje ny tanke startar alltid
hos en ensam.
Om kärlek och smärta
Det här är ett känsligt ämne, och det känns lite som att jag går på tårna runt det för att undvika det. På något plan är det här att blotta mig, göra mig naken inför Världen. Blotta en del av det som är det innersta och allra heligaste. men kanske jag kan hjälpa någon annan som upplever samma sak att förstå att hon/han inte är ensam om att känna så här.
Det är inte det att jag har svårt för kärlek, eller för långt till mina känslor utan snarare att det har börjat bli en svårighet i mitt liv att våga släppa taget, våga ta steget……
Och allt det här är nytt för mig, något jag inte haft svårt med sen jag var tonåring har helt plötsligt börjat bli värsta grejen för mig. Kanske är det så att jag är är rädd för att dyka in det med öppna armar? Tro inte att jag de senaste åren blivit förtjust eller rent av lite förälskad nu och då, men även om hjärtat slår extra slag och adrenalinet börjar pumpa så kan jag bara inte. Den där hemska rädslan som gör så ont, så ont att den blir mer och mer outhärdlig….
Så många gånger jag varit på vippen att ta steget, men alltid hållit tillbaka mig för rädslan att göra mig själv och den andra illa. Ni anar inte hur svårt det är……..
Jag är inte utan kärlek, jag får bekräftelser dagligen av er mina vänner, och kärlek från mina fina döttrar, min gamla mor. Men det är nåt som saknas mig, och det saknas mig mycket nu. Och den smärta som jag känner nu börjar göra för ont i min själ.
Jag vill inte att ni ska tycka synd om mig, nej jag måste bara få ur mig det här och kanske det kan hjälpa mig att gå vidare. Att orka igen, jag behöver healing till mitt värkande hjärta och jag behöver det nu.
Fotnot: Igår var jag på en singelkurs anordnad av Lovelab vilket gett mig inspiration och mod, jag hoppas det kan ta mig vidare, men ERT stöd är också viktigt!
Och störst av all är Kärleken
Var igår inne i stan och stod ovanför Finlandsbåtarna och tittade på när Victoria och Daniel roddes i den vackra slupen Vasaorden. Egentligen hade jag inte tänkt att titta alls, men hamnade där av en slump. Jag ska villigt erkänna att jag blivit trött på all uppståndelse kring ‘The Royal Wedding’, men mest för att jag tycker att dom borde få vara i fred med sin kärlek. Jag vet själv hur stort det är att gifta sig, vilka starka känslor man har och att man nästan håller på att spricka av lycka. Vi fick en liten (eller ganska stor) glimt av Kronprinsess partes inbördes kärlek när Prins Daniel höll sitt tal, jag och många med mig hade nog tårar i ögonen när vi såg hur Victoria tittade på sin Daniel.
För att lyckas
Vis av erfarenheten (min egen då) så krävs ett stort mått av förtroende och tillit för att få ett äktenskap (eller samborelation för den delen med) att fungera. Är det så att en av parterna inte känner det är relation snart på fallrepet. Men man kan arbeta för att bygga sin relation, och det är som min salig far sa en av bristerna med vår generation. Vi har inte alltid haft det tålamodet, och vi har så levt i ‘drömmen’, den första rusiga kärleken som tyvärr inte är den som leder till en livslång relation. Mina vänner Tord och Heléne (Lovelab) jobbar med det på ett i mitt tycke lysande sätt och jag kan bara rekommendera den som läser det här känner att sin relation har ‘grus i maskineriet’ att läsa vad dom skriver på sin blogg, eller varför inte delta i något av deras kurser?
Framtiden
För Vår Kronprinsessa och hennes Prins är framtiden ljus, dom kommer att få ett rikt och förmodar jag lyckligt liv tillsammans. Dom kommer att få arbeta tillsammans och njuta av det. (Ingen sidokvalificering där inte!) För egen del har jag gett mig själv i läxa att våga bjuda ut någon kvinna igen, jag behöver återfå tron på mig själv som man och som människa. Och som man brukar säga kommer tid kommer råd, jag inväntar och hoppas att dörren öppnas för mig ännu en gång.
Min bilder från The Royal Wedding finns här!
