Posts Tagged ‘hopp’
Sociala medier – i 880 dagar
Idag (den 22 Juli 2010) har jag varit aktiv inom Sociala medier i 880 dagar och vad har den aktiviteten betytt för mig? I förra veckan gjorde jag min andra föreläsning på Jobbfabriken i Norrköping, en föreläsning där jag berättar om min resa och vad kontakten med Sociala Medier betydde för mig i min rehabilitering efter min krasch 2007. Krasch som i att ‘gå in i väggen’ eller liknande benämningar. Jag kallar min föreläsning ‘Från mörker till ljus’ då det verkligen är det, en resa från mörker till ljus, en resa från djupaste förtvivlan till hopp, glädje och en ny framtid. Det är en föreläsning som ger hopp, inspiration och kanske triggar kreativiteten hos dom som lyssnar.
23 Februari 2008
23 Februari 2008 var startpunkten på mitt nya liv, då öppnade jag på dörren till mitt liv via min första blogg som jag då inte visste vad skulle handla om. Idag är den (sporringsocialmedia.com) min professionella blogg och mitt ansikte utåt. Mitt Twitter konto öppnade jag 4 dagar tidigare, men det känns inte lika omvälvande då jag inte hade en aning om vad jag skulle ha det till. Och om jag drar mig till minnes rätt så kom jag igång på Jaiku början av Mars 2008. Jo, som ni ser…. det var inte mycket jag visste då, varför och till vad?
Vad betyder då Socialmedier för mig?
För mig har Sociala medier betytt att mitt liv har tagit en helt ny väg, och det vägskälet som passerades då i Februari 2008 var knappt märkbart. Vad jag menar är att min medvetenhet var mera omedveten och av nyfikenhet som jag valde att ta steget. Mitt absoluta beslut kom i början av Maj 2009 då jag vid ett möte hos min rådgivare Gunilla på Trygghetsrådet tog steget fullt ut och valde som min nya inriktning att arbeta med/inom Sociala medier. Mitt livstilsval har blivit mitt nya yrke!
Sen har mitt nätverk fullkomligt exploderat och jag har träffat mer än 500 personer som jag har där afk under det senaste 1½ året. Både i enskilda möten över en latte/lunch men också vid WPfika och andra sammankomster, plus förståss fjolårets makalösa SSWC då. Där mötena och konversationerna utanför unconference agendan var på många plan viktigare än själv agendan.
När jag ser tillbaka på dom här 880 dagarna, så ser jag bara glädje och lycka, trots en hårt pressad ekonomisk situation där jag nästan varje dag möts av nya utmaningar. Jag är en lyckligare och gladare Anders nu än på många många år och den glädjen är värd mer än alla pengar i Världen. Jag har fått riktigt nära vänner, såna man kan ringa mitt i natten om det kniper (ej utnyttjat ännu!), som man verkligen kan lita på när man ställs inför svåra frågeställningar. Vänner som när man är någonstans hör av sig och undrar om man har tid för en fika eller lunch. (Eller kanske både och?) Där transparensen ger nya möjligheter och en idé som fastnat kanske får en ny energi framåt. Eller som i köket hos Karin & Anders förra veckan när magin slog till med full kraft och kökets väggar inte längre var en begränsning, utan Världen fanns med oss i vår vidare diskussion/konversation kring en kommande unconference i Oktober.
Tack vare mitt engagemang i Sociala medier har mitt liv fått ny mening och inriktning, något jag nog aldrig kunde ana den där dagen för 880 dagar sen!
I dag fick jag ett telefonsamtal från en vän som förlorade sin son förra veckan. Och det har fått mig att fundera på livet och döden igen, det var ett tag sedan nu, men jag tror att alla mår bra av att fundera lite grand över det. Min uppväxt som prästson i mellannorrland har ju på nåt sätt gjort att närheten till både liv och död alltid var närvarande och när passerat målbrottet var det inte bara en gång jag fick ta emot dödsbud. Man misstog mig för att vara min Pappa helt enkelt. Så närheten till det har aldrig varit något svårt eller konstigt för mig, men samtidigt kan man inte låta bli att fundera på döden.
Min väns son var ett barn som aldrig fick någon chans i livet, han hade en allvarlig hjärnskada som gjorde att hans kontaktmöjligheter var syn och kontaktintryck. Men smatidigt var han en älskad son till sina föräldrar och utan tvekan en älskad storebror till sin syster. Jag vet att han har det bättre där han befinner sig nu och jag hoppas att han ser ner på oss som är kvar och ler.
Jag tror på ett liv efter det här, men jag tor att det inte är ett liv som man kan ta på utan att man övergår till att vara en levande själ i en annan dimension eller nåt. Och när jag har funderat på Paradiset så har jag tänkt mig det på så sätt, genom att man lämnar sin jordiska kropp så över man i en osynlig form utan dom kroppsliga sjukdomar och problem man haft under livet.
Jag har min Kristna tro och den kommer jag att bära med mig hela livet, det är något som är etsat fast i min själ och något jag är stolt över. Mitt fadersarv skulle man kunna säga. Så även om jag har en stor önskan att lära mig mera om Buddism så kommer jag ändå alltid att ha min Kristna tro i grunden.
Sitter och läser vad mina vänner över hela Världen skriver, tycker och tänker om det Amerikanska valet. Det är ganska kul att se vad man har för förhoppningar och dessvärre också för farhågor angående framtiden. Och visst är det så, med varje ny president i USA så har framtiden ljusnat något och “Marknaden” har stärkts, så låt oss hoppas och tro på det!
Även om hoppet är det som lyser starkast finns det mörka skuggor som lyser igenom i de olika postningarna och det som de flesta uttrycker oro för är självklart att nån dåre kommer att skjuta Obama. Och det är ju förståeligt i ett land där var och varannan har vapen med sig/på sig. Och dessutom har man ju nästan en tragisk tradition på området.
Men hoppet är det som lyser starkast och det är det vi ska bära med oss till framtiden.
Avslutar med denna underbara Video med Will.I.Am och många andra:
