Posts Tagged ‘Glädje’
En jobbig tid
Oj vilken jobbig tid det här har varit, och den är inte riktigt över ännu. På Torsdag ska jag återigen på en begravning, denna gång är det min ex-svärmor som ska begravas (Inte mina barns Mormor alltså). Hur det kunde bli så, min Mamma dog den 3/3, hennes Mamma dog den 4/4… man undrar ju lite vad som kommer hända den 5/5 då…. Tur att jag inte är så skrockfull… eller är jag? Blir iofs intressant med en begravning som genomförs helt på Arabiska (nej, tyvärr kan jag inte det… :/) och jag får lära mig hur den seden går till.
Landar i mig själv
Har också den senaste tiden känt ett slags utanförskap med mig själv, har inte riktigt känt igen mig själv då jag gått från djupaste sorg till fantastisk glädje med en överljudsfart som inte liknat nåt jag upplevt. Helt a-typiskt mig egentligen, men sorgen gör väl så med oss människor för att vi ska orka med vår vardag…..
Nu känner jag att jag så smått börjat landa i mig själv igen och fått tillbaka mig själv som jag saknat en dryg månad nu. Men det är såklart inte en process som går över på ett par dagar, målet är satt och dit når jag när jag mår bra i hjärta och själ.
Veckan som gått
Var rätt intensiv i början, var först till Norrköping och deltog i ett event där på Sensus tillsammans med gode vännen Anders Abrahamsson sen ‘swishade’ vi iväg tillbaka till Stockholm (för mig då, inte Anders) för att vara med på lanseringen av Digidel2013 där vi tillsammans med Pernilla Näsfors presenterades som Eldsjälar. Inte helt nöjd med min insats men snälla nån… 3 minuter och dessutom med det race jag gått igenom de senaste veckorna, får nog tycka att det är okay ändå. Se klippet här nedan!
Och sen på Torsdag fick jag äntligen lyssna på Gabriellas presentation av hennes volontärprojekt och jag måste säga att jag är så otroligt stolt för vad Gabriella har åstadkommit, men också för att hon genom att göra den här resan påverkat mer än sig själv och förhoppningsvis även inspirerat andra att göra samma sak! I sanning Giving By Doing!
Sorg
De senaste veckorna har jag befunnit mig i ett tillstånd av djup och smärtsam sorg. Mest över hur min gamla Mamma mått, men också över andra saker på ett djupare personligt plan. Nu har min Mamma Gunnel fått vila och gått vidare och nu finns bara sorgen, smärtan och tystnaden kvar. Ska jag vara riktigt ärlig tror jag inte att jag har känt den här typen av sorg och smärta någonsin, inte ens när min Pappa gick bort. Riktigt jobbigt är det och smärtsamt långt in i själen….. Jag vet inte hur jag ska få bort den helt, och det finns inga ord som någon kan säga som hjälper heller.
Mammas sjukdom och bortgång
Att Mammas sjukdom och nu bortgång skulle påverka mig så djupt kunde jag inte förutse, inte heller mina reaktioner på alltihopa. På nåt plan trodde jag nog att det skulle vara lättare att hantera, men jag har gråtit, jag har svurit, jag har bett, jag har kastat saker för att få ur mig sorgen. Men vet ni, det hjälper inte…. den finns kvar där… och såret i hjärtat….
Tillståndet känns svårt att bryta och det känns svårt att ta mig ur den här jämmerdalen. Men, till slut måste jag ju ta tag i det och gå vidare. För i vår värld som vi känner den finns inte rum för sorgen, smärtan och svaga individer (ättestupan någon?).
Det djupa mörka hålet
Som jag hamnade i för ett par år sen, liknade det här med smärtan, klumparna i mage och hålet i hjärtat men framföra allt den ordlösa oerhörda sorgen. Hamnade på en plats jag aldrig mer vill se så…. så länge jag lever och kämpar därför emot med allt vad jag är, med varje levande cell i kroppen. Jag vägrar ge upp och bli ett offer, aldrig mer……
Ta sig ur…..
Oberoende på hur det varit så är det ändå dags för mig att blicka framåt, att sätt den ena foten framför den andra och försöka ta mig vidare. Klumpar i mage och hjärta må vara där men för att få ett liv, måste man ha ett liv. Och då är det bara att ta tag i det och göra något gott av det.
Liv utan liv är inget liv, så är det bara!
Anna Sporring (Mor till mina döttrar) uttryckte det så här bra i ett mejl till mig:
Allt det har ju haft en given plats i en livsväv som varit hel. Nu fattas Gunnels (mammas) trådar i din väv och allt du hade i den måste flyttas om för att din egen väv ska bli hel igen. Det är DET som tar tid tror jag.
Klivet framåt
Rätt eller fel? Vet inte om det ens finns något sånt när det gäller såna här händelser, kanske att bara vara (som jag försöker praktisera när livet är en lång uppförsbacke) är den metod som hjälper bäst? Oavsett vad man gör, så måste man hitta det som hjälper en att ta ett steg i taget, att sätta en fot framför den andra, att existera……. Finner självklart också tröst i min tro som hjälper mig mycket under den här tiden.
Sätter en fot framför den andra, ett steg i taget. Andas….
Glädje mitt uppe i allt
Så kom vår fina Gabriella hem från Ghana, sprängfylld med intryck och känslor från sin resa. Som jag längtat att hon skulle komma hem, ni kan nog bara ana….
Hon hade med sig presenter till oss som varit hemma och andlöst väntat på att få ta del av hennes erfarenheter. Jag fick den här fina skålen som finns här på bilden. Den står på mitt vardagsrumsbord bredvid en bild på mina Föräldrar (syns i bakgrunden) och är verkligen en fin sak tycker jag. Gabriella har alltid så god smak när det gäller att välja vackra ting och den här skålen är inget undantag från den regeln.
Ska bli så kul att få höra henne berätta mer om allt hon varit med om, upplevt och vilka erfarenheter hon fått av sin resa. Lite har Gabriella gläntat på locket för alla i den här posten på hennes blogg! Läs den och gläds, det gör jag!
Som jag tidigare nämnt här i bloggen så är jag prästbarn, något jag är oerhört stolt över och som har haft, och fortfarande har en stor påverkan på mitt liv. Min pappa och hans fantastiska arbete som Präst, men kanske i ännu högre grad som humanist och medmänniska, för att inte tala om hans supersociala begåvning som jag är säker att jag har ärvt från honom är något som jag håller högt och bär med mig genom livet. På hans nattduksbord låg två böcker vid hans bortgång, den ena var Svenska kyrkans bönbok, den andra var en bok Pappa fått av mig och det var Lycka av Hans Helighet Dalai Lama. Den senare har betytt mycket för mig genom åren, och jag hade den med mig i min väska när jag började arbeta I Stockholm.Om ni inte har läst den så tycker jag absolut att ni ska göra det!
Men, det har inte alltid varit självklart för mig att säga mig vara troende, ni anar inte hur många gånger jag har försökt att hålla mig borta från tron, som dom som anser sig vara för mer i kristna sammanhang brukar säga: ‘på avvägar’. Men som min pappa sa, utan tvivel ingen sann tro. Och det har gått fram och tillbaka under alla år, och jag lär nog fortsätta att ha mina tvivel livet ut. Men det som aldrig försvinner är min ‘barnatro’ den som jag mer eller mindre fått via modersmjölken, som alltid kommer att finnas där då den är djupt rotade i mig.
Jag ser mig själv som ‘troende’ och som ‘kristen’ men det är bara yttre benämningar på något djupare som finns inom oss. För mig handlar min tro lika mycket om en andlighet som en oerhörd tro på livet och på mänskligheten. Jag umgås hellre med människor från andra trosriktningar än min egen, då jag har upplevt så mycket falskhet från mina med kristna. Och tyvärr är jag nog inte ensam om den upplevelsen. utan att man genom sitt avvisande beteende låser många ute. Man ‘sidokvalificerar’ hellre än tillåter det unika, och för mig är det något alldeles oerhört fel att bete sig på det sättet. Jag konstaterar bara att man inte har förstått essensen i den Kristna tron.
Allt det här gör att jag inte har hittat något ‘hem’ någonstans i någon församling eller kyrka, men jag njuter när jag besöker en gudstjänst och hoppas en dag hitta ett ‘hem’ någonstans.
Hela det här inlägget utlöstes av den här underbara sången som påverkade mig djupt i hjärtat, ja så till den grad att tårarna rinner på mina kinder, inte av sorg utan av en enorm glädje över livet och kärleken till detsamma! Och jag är definitivt inte lätt påverkad av Kristna sånger från vår tid, jag är nog lite traditionell där. Lyssna på den och låt er beröras!
