Jag tror att alla bloggar, eller för den delen skribenter generellt frågar sig för vem man skriver. Och jag är inget undantag i det fallet. För mig började bloggandet som ett utslag av min inneboende kreativitet, som jag inte kände att jag hade utlopp för. Nämnas kan också att det påbörjades i sambnad med en återhämtning efter en livskris (som jag förra veckan bloggade lite om) där mitt musikskapande inte riktigt ville ta sig igen. Och i ärlighetens namn har det inte riktigt tagit sig ännu, även om det inte beror på brist på ideér utan snarare att jag känner att materialet bör få mer tid att mogna.
Kreativitet är inte nåt som man får som ‘en blixt från en klar himmel’ utan det kommer sig av ett intresse som föder en inneboende kraft att vilja lära sig, utveckla sig som människa. Attityden till ditt ego är det som styr vad du kan prestera, skapa eller utföra. Jag tänker ibland på vilken lycka jag hade att få växa upp i en familj som stöttade mig när min kreativitet började växa upp (eller fram om ni så vill). Min Pappa som hämtade mig 4 dagar i veckan från Folkdanslaget /där jag var spelman) Blåsorkestern (där jag spelade klarinett och även basklarinett), Sinfoniettan (Där jag var stämledare i andrafiolerna) och Symfoniorkestern (där jag var andra stämledare i altfiol sektionen). Förutom det här så var jag ofta spelman på danskurser på helgerna, spelade på Bröllop och utställningar mm mm…
Kreativiteten är min livsnerv och det som håller min tankevärld samman, det som ger mig livskraft och energi. Jag tror nog aldrig jag kommer att tappa lusten att lära nytt, skapa nytt och förstå nytt. Och bloggandet har blivit en del av min livsstil, likaväl som att koversera, dela och lära av vännerna i onlinevärlden (Twitter, Facebook)
Jag använder mig ofta av en teknik som min Pappa lärde mig. När man kör fast, sätt dig vid ett papper med en penna, för då får tanken egen kraft: Tanke-> Hand-> Papper och du fångar din idé!