Har under eftermiddagen glidit in och ut ur dröm och sömnliknande tillstånd. Varje gång vaknat upp med kraftfulla insikter om många saker. Jag kan inte skriva om allt här men essensen i alla mina insikter leder fram till vad jag skriver om här nedan.
I dag skulle Mamma Gunnel fyllt 85 år!
Minns tillbaka när vi firade din 80 årsdag, när tiden var en annan och alla samlades för att fira dig. Under dom här åren har många saker förändrats, och en del till det bättre men en viktig person saknas oss och det är du Mamma. Sorgeåret är inte riktigt till ända ännu, och även om jag varje dag saknat att få berätta för dig via våra dagliga telefonsamtal så har jag i mina tankar alltid en dialog med dig och Pappa Lasse.
Tiderna förändras, och nu när jag tillhör den äldre generationen så känner jag ansvaret att föra dialogen vidare med mina barn, som du gjort med dina barn och barnbarn. Och så gör säkert mina systrar med sina barn, och barnbarn.
Ser fortfarande för mig när Elsa, din första dotterdotter kom på besök Julen 2010. Du sken som en sol och på många sätt tror jag att du nådde ditt mål i livet där, att få se henne.
Så Mamma Gunnel, du saknas oss men ditt minne kommer alltid finnas kvar hos oss som kände dig!
Kram!
Ett steg i taget
Jag har en låååång omvärldstystnad, och den kommer förutom detta inlägg att fortsätta ett tag till. Men jag tänkte meddela mig med min omvärld att jag jobbar hårt för att en dag återvända som ett nytt slags fågel Fenix och ta mig upp på banan igen. Ett steg i taget, ibland tre steg i taget och jag faller tillbaka två. Men jag reser mig upp, tar ett steg till och vilar ett tag… andas djupt…
Hade jag som liten grabb vetat att de prövningar jag gick igenom under skoltiden, bara var en början på en kamp vet det tusan om jag hade orkat resa mig igen. Men här är jag, starkare för varje dag som går. Ett steg i taget, och jag kommer inte att släppa taget utan fortsätta med bara en riktning framför mig, och det är den dit näsan peka: Framåt!
Glädje mitt i den djupa sorgen
Det som är min stor glädje under hela den här sorgsna och djupt laddad period har så klart varit kontakten med vännerna via Social Medier, som alltid finns vid mitt frukost, lunch, middags bord och vilket annat bord som helst som stöttat och peppat. Andra som vänt sig från mig, helt naturligt då man inte vill dras ned av andras smärta och sorg. Men dom som funnits där, och fortfarande finns där är mina vänner för livet. Jag orkar inte räkna upp er alla, ni vet vilka ni är och ni vet vad ni betyder för mig.
Men helt naturligt är mina döttrar och deras pojkvänner särskilt viktiga att nämna, och deras Mamma och hennes remarkabla stöd.
Mötet med mig själv
Fast det som gör störst intryck på mig själv är mötet med mig själv och den förvandlingsprocess jag går igenom. Men, ni som känner mig sen tidigare kommer bara se mig som den jag är, för er har jag alltid varit ärlig och sann. Och det är där det gör det som svårast att möta sig själv, i en kamp med den jag är och den jag vill vara. Hur, framstår mer och mer tydligt för varje enskilt steg framåt, för varje enskild liten tegelsten som läggs på plats och hur stark den muren kommer att bli som byggs upp. Inte runt mig utan för mig att luta mig mot, och visa min styrka utåt. För jag har en tuff resa framför mig, många demoner att möta och nedlägga som troféer på min väg framåt.
Siktet inställt
Så, siktet är inställt på framtiden. Men inte riktigt än, har många steg att ta innan jag är framme där jag VILL vara. Och på min väg kommer jeg behöva Pepp, möten och goda energier. Och ni som redan delar med er av det, tack ni gör mitt liv till en glädje för var dag som gär.
Kärlek!
