När jag växte upp var det absolut förbjudet att överhuvudtaget göra något som kunde tolkas som trevligt. På radion spelades bara tung musik och på Tvn var det bara såna program som inte gav mycket glädje. Och det var ju så att kyrkans inflytande över denna helgdag var stark ända fram i mitten av 80-talet (Hm, lite osäker men nånstans där var det iaf). Jag minns att jag tyckte det var jobbigt att man inte fick vara med sina kompisar, men det vara bara att falla in i ledet.
Förändringen påbörjades nog med ett TV program, Här är det liv med programledaren Lasse Holmqvist som sände ett av sina program just på Långfredagen. Efter det så började en lättnad uppträda i samhället. Idag är Långfredagen som vilken fredag som helst, och det tror jag Jesus är okay med också.
Mitt eget starkaste minne från en Långfredag är när jag medverkar på en Gudstjänst i Missionskyrkan i Klintehamn, jag och min altfiol som ackompanjerar psalmerna, med två mellanspel där jag spelar dels Händel och dels Anders Sporring(!). Det blev både vackert och intensivt, på det sätt som jag ser mina långfredags gudstjänster borde vara.
Nu är jag inte längre en aktiv kristen, men jag är en troende kristen, kommer alltid att vara då det kom sas med modersmjölken. Men jag har ännu inte hittat något hemvist i någon församling, har inte känt mig hemma i någon som jag har besökt det senaste året. Dessutom tycker jag inte att det är så viktigt att tillhöra någon speciell ‘ism’, utan det är vad du har i ditt hjärta som betyder något!
No related posts.
-
http://twitter.com/AndersSporring AndersSporring
