Mina tankar, mina ord på väg

… klockan 12:30 på natten ringer telefonen. Det är min mor som ringer och säger att nåt hänt med Pappa och att hon är på väg till Lasarettet. Hon säger också att min äldre syster är på väg från södra delen av Stockholm för att vara med som stöd för nu är det nåt riktigt allvarligt. Okay säger jag yrvaket, jag ringer henne på direkten.
Jag ringer min syster som är på väg i bilen och ber att hon ska hämta upp mig i Uppsala (bodde där då) och vi kommer överens om plats. Kl 1:30 kliver jag in i min systers bil och vi börjar färden upp till Gävle, något litet senare ringer min mobil. Det är sjukhuset som talar om att Pappa har avlidit.

En overklig känsla att få dödsbudet, och jag blir helt kall inombords….

Ringer till våra två andra systrar och talar om att Pappa har gått bort, tystnad på andra sidan sedan gråt. Jag kan inte gråta och inte min syster i bilen heller…..vi åker tysta vidare. Framme på sjukhuset släpper vakten in oss och vi kommer upp på avdelningen där Mamma möter upp. Nu gråter vi alla, men samlar oss för att gå in och sitta hos Pappa. Märkligt att känna att han fortfarande är varm, och han ser så stillsam ut där han ligger, Vi sitter där och pratar om och med honom, efter ett tag kommer personalen och säger att Pappa ska skjutsas ned till bårhuset.

Mamma åker med min syster och jag kör mammas bil hem. Det är grått och mörkt och tyst. Vi kommer hem, jag lägger mig fullt påklädd på soffan, min syster lägger sig i ena gästrummet och min Mamma ensam i sovrummet.

Morgonen kommer, vi har bestämmt att hämta mina systrar som kommer norrifrån på statione, jag åker. Min dåvarande fru kommer också och hon hämtar jag också.

Sen åker vi för en familjestund till sjukhusets kapell där vår Pappa vilar på en sjukhusbädd med ljus omkring. Han är kall nu Pappa och på nåt sätt förstår jag nu att jag aldrig mer för diskutera med honom, jag kommer aldrig mer att höra hans röst. Och det känns bara tomt.

Fem år har gått och visst läker tiden såren, men minnet av min Pappa innan cancern bröt ner honom är det minne jag kommer att bära med mig. Minnet av en fantastisk Präst, predikant, en mentor, en lärare och en Pappa att vara stolt över. Det finns kvar.

Fotnot: Jag har tidigare skrivit om min Pappa här.