… klockan 12:30 på natten ringer telefonen. Det är min mor som ringer och säger att nåt hänt med Pappa och att hon är på väg till Lasarettet. Hon säger också att min äldre syster är på väg från södra delen av Stockholm för att vara med som stöd för nu är det nåt riktigt allvarligt. Okay säger jag yrvaket, jag ringer henne på direkten.
Jag ringer min syster som är på väg i bilen och ber att hon ska hämta upp mig i Uppsala (bodde där då) och vi kommer överens om plats. Kl 1:30 kliver jag in i min systers bil och vi börjar färden upp till Gävle, något litet senare ringer min mobil. Det är sjukhuset som talar om att Pappa har avlidit.
En overklig känsla att få dödsbudet, och jag blir helt kall inombords….
Ringer till våra två andra systrar och talar om att Pappa har gått bort, tystnad på andra sidan sedan gråt. Jag kan inte gråta och inte min syster i bilen heller…..vi åker tysta vidare. Framme på sjukhuset släpper vakten in oss och vi kommer upp på avdelningen där Mamma möter upp. Nu gråter vi alla, men samlar oss för att gå in och sitta hos Pappa. Märkligt att känna att han fortfarande är varm, och han ser så stillsam ut där han ligger, Vi sitter där och pratar om och med honom, efter ett tag kommer personalen och säger att Pappa ska skjutsas ned till bårhuset.
Mamma åker med min syster och jag kör mammas bil hem. Det är grått och mörkt och tyst. Vi kommer hem, jag lägger mig fullt påklädd på soffan, min syster lägger sig i ena gästrummet och min Mamma ensam i sovrummet.
Morgonen kommer, vi har bestämmt att hämta mina systrar som kommer norrifrån på statione, jag åker. Min dåvarande fru kommer också och hon hämtar jag också.
Sen åker vi för en familjestund till sjukhusets kapell där vår Pappa vilar på en sjukhusbädd med ljus omkring. Han är kall nu Pappa och på nåt sätt förstår jag nu att jag aldrig mer för diskutera med honom, jag kommer aldrig mer att höra hans röst. Och det känns bara tomt.
Fem år har gått och visst läker tiden såren, men minnet av min Pappa innan cancern bröt ner honom är det minne jag kommer att bära med mig. Minnet av en fantastisk Präst, predikant, en mentor, en lärare och en Pappa att vara stolt över. Det finns kvar.
Fotnot: Jag har tidigare skrivit om min Pappa här.
Related posts:
// start of fb like code // end of fb like codeView Comments to “Fem år har gått…..”
Leave a Reply
- Support my daughter Gabriella’s project in GhanaBackground Both my daughters, Melissa and Gabriella is interested in children of the Worlds wellbeing for as long they have had a conscious of their own. And both of them have their courage to help others is and has always been strong. For me as their father and engaged in Charities this is wonderful and [...] Related posts:New project to be launched soon Th […]
- Consumers and Enterprises – Equal in many waysGetting back on track as fall hits us slowly and it’s time to do business again, or do it more intense than during the Summer vacations. I have started to monitor my streams, blogs and twitterflows again more than I have been doing the past months. One day on facebook this photo turned up in [...] Related posts:Putting Social back in Social Media (and Polit […]
- A boost for mind and creativitySweden Social Webcamp 2010 This past weekend the Sweden Social Webcamp was held for the second year around. SSWC as it’s called for short as a large unconference that is held on an isolated island, Tjärö in Blekinge archipelago. This year we were 408 persons (Last year about 278) working with online web, marketing, social [...] Related posts:My +880 days in […]
Just det där, att aldrig få prata med honom igen. Det kände jag igen så starkt. Eller som när man är på väg att slå hans nummer, men hejdar sig.
Ja, den där saknaden som aldrig riktigt går över. Jag har ett kassetband när Pappa oratar om Påsken i ett andaktsprogram från radion som jag har lyssnat några gånger på när saknaden blir för stor.