Tro
Så har jag ytterligare en tung dag framför mig. Idag ska min exsvärmor begravas i Uppsala. Har varit lite väl mycket död och elände i mitt liv nu ett tag så efter det här tycker jag faktiskt det får räcka! Nu ska jag ladda mitt tunga hjärta med positiv energi och var där som en representant från min familj och mig själv.
Mamma
I går begravdes min Mamma Gunnel och det var den mest emotionellt utmattande dagen i mitt liv någonsin. Jag hade tagit extra mycket lugnande tabletter för att klara av smärtan, men ändå när jag satt där i kyrkan så släppte ‘proppen’ och jag bara lät min sorg vandra fritt. När jag sitter där inser jag att i den här kyrkan har jag spelat många många gånger (tror ungefär 25 gånger) men det är speciellt en gång jag håller extra kär i mitt hjärta, nyårsbönen 1986 då jag framförde ett Siciliano som jag komponerat för Viola och piano (framfördes med orgel istället) och Mamma Gunnel grät av glädje. Och efteråt sa Mamma: “Nu förstår jag varför du tycker om musik så mycket!” Vid minnet av det här brast det för mig, insåg att jag kommer aldrig få höra Mamma säga så igen….
Samtidigt när allt var över, kistan jordsatt och jag äntligen kan släppa på den oerhörda anspänningen det har varit sen Mamma avled den 3e Mars tills nu, måste jag få säga vilken oerhörd lättnad att få utlopp för min sorg i kretsen av mina döttrar, mina systrar och deras familjer. Att få dela samma sorg är oerhört skönt, man behöver inga ord för att beskriva vad som händer inom en.
Och… “Lugnet som uppstår när allt är över…En fridens känsla…..”
Tackar Gud för mina fina föräldrar och lyser frid över Gunnel och Lasse!
Bestämde mig för att skriva lite kvällen innan min Mamma begravs, då det är så många tankar som snurrar i huvudet en sån här kväll. Har just avslutat ett längre telefonsamtal med min lillasyster där vi pratade minnen från uppväxten, inte bara om Mamma utan även om vår Pappa Lasse. Jag tror att vi yngre syskon har mer gemensamma minnen än vi har med våra äldre syskon.
Jag försöker samla mig, men tankarna irrar liksom mållöst och utan struktur och det känns lite skrämmande det med. Jag som är en strukturerad och konkret men också passionerad och känslig person vill gärna ha struktur men just nu känns det inte så……
Känslorna går i vågor, upp och ner och jag kan inte styra dom… och det är nog inte meningen i nuläget heller utan jag följer bara med. Känns som det är en god väg att ta som det är nu.
Efter i morgon får vi alla frid tror jag, det lugnar ner sig på vägen. Vi får ta steg för steg mot ett läkande, ett helande där ron infinner sig och minnen är de vackra och glada!
Mamma, Pappa och jag när Pappa avtackades och gick i pension
Nu, i den här stunden ber jag för en lugn, värdig och fin avresa för min Mamma. Och jag ser framför mig hur Mamma Gunnel och Pappa Lasse tittar ner på oss deras barn, barnbarn och barnbarnsbarn, och jag kan höra Pappa säga: Tänk att vi som var så ensamma Gunnel har så många ätteläggar!
