Tankar
Vet ni, det här har jag tänkt skriva om många gånger förut. Samtidigt har timingen inte varit rätt, och i ärlighetens namn har jag själv inte varit beredd att tag i det hela. För som det är med livet, så är det längs många av de snåriga stigar vi färdas på. Det finns gropar, och uppförsbackar som tar tid att ta sig uppför och upp från. Raksträckorna är för många de riktiga fällorna, där man tror att man är trygg och säker. Och helt plötsligt dyker det upp en djup grop i vägen.
Vägen och farorna
För visst är det så, att vi trygghetsknarkar lite nu och då allihopa? Vi stannar hellre i tryggheten än ger oss ut i det okända och tar lite risker. Vad jag menar är inte att man behöver gå till ytterligheter som att hoppa bungyjump för att bevisa för hen själv att: “Jag tar minsann risker jag, se bara hur modig jag är!”
Den trygga inslagna vägen är inte fel, det är inte så jag menar heller. Att överraska sig själv i det lilla kan vara stort nog, men vi aktar oss även för det. För egen del har jag haft alla typer av vägar, men mest har det varit av den snårigare, med djupa gropar och höga backar att ta sig fram på.
Vi tar till allt kraftigare verktyg för att hålla oss kvar på den inslagna vägen, och då i de flesta fall utlöser det kedjereaktioner som varken dubb eller snökedjor hjälper på och vi faller handlöst tillbaka till det trygga läget.
Att våga släppa taget och uppnå avslut
Där, när vi sladdat tillbaka ner i det trygga så visar det sig att det inte längre finns kvar utan vi har hamnat i diket och kan inte ta oss upp igen. Men där, när vi har ramlat av den trygghetsknarkande raksträckan har vi två val: Antigen att ta oss tillbaka eller eller att stanna kvar där. Vilket är ditt val?
För mig har den här senaste tiden inneburit att jag återigen fått omvärdera och utvärdera mig själv, utmana mina tankar och att lämna den trygga raksträckan. Och många saker kommer jag att förändra och har redan förändrat. Och ju närmare mitt mål jag kommer desto lättare känner jag mig, både fysiskt och psykiskt. Men även starkare på alla sätt.
Och i veckan gjorde jag mitt avslut med en komplicerad del av mitt liv som jag har haft mycket vånda över, men nu lyckades jag äntligen ta mig ur diket och ta mig upp på vägen igen. Och på den inslagna vägen kommer jag att fortsätta, att hitta vägen till ett enklare liv och livstil, men samtidigt hitta en ny väg med mer glädje och lust. Och där, där är jag på spåret igen om än långsamt och har uppnått mitt första större avslut!
Dagens öfvningar
I korta drag har dagen varit en vanlig Lördag, där jag gått till centrum och handlat. Med en viss kamp med mig själv då jag hamnade i det Svenskaste av allt svenska…. kösamhället i kassan där. Vilket i säg var en riktig pärs för att sen i snålblåst och motvind ta sig hem med en välfylld papperskasse. Varefter jag kände mig rejält genomblåst (inte ur eller uppblåst dock!) Lunchen bestod av ett par mackor och en mycket varm, varma koppen.
Privatliv online
Är en dokumentär om en författare, Hal Niedzvieck, som bestämmer sig för att att kolla om bloggande, facebookande och twittrande gör honom lyckligare och ger mer samhörighet. Och hur omsätter man privatlivet till pengar? Hal, som helt tydligt hållit sig utanför online/flödesamhället sätter upp kameror i sitt hem (till fruns delvisa förskräckelse) och filmar sitt liv dygnet runt. Experimentet förutom kameror använder han sig av en Nokia N95 (å vilka fina minnen…..) vilken med dagens möjligheter till socialt nätverkande känss hopplöst outdated. När man söker på Hal idag http://lmgtfy.com/?q=Hal+Niedzviecki+ så märker man att Hal har kvar sin blogg, men det är inte så där himla mycket aktivitet i övrigt.
Dokumentären är klart sevärd och väcker frågor även för en ärrad veteran (nåja, men jag har iaf i stort sett under fyra år levt ett symbiotiskt liv med mitt online-jag) som får sitt svar i mina egna tankar under den mer eller mindre självpåtagna tystnaden, där jag flyger under radarn och har en tidvis extremt smal bandvidd ut mot min omvärld. Känner jag mig ensam? Jo, men jag har tänkt mig in i ett annat scenario där jag inte finns online som jag gör idag, och då skulle jag nog vara sönderdrogad och uppleva ett totalt handikappande utanförskap där jag aldrig skulle ha en chans att komma tillbaka. Men visst är det tomt på röster alltså den vokala delen av tillvaron, och de realla mötena, men dom kommer igen det vet jag.
För mig som alltid varit #annorlundabra i mina egna ögon, översocial och med ett stort behov av lärande är den tid vi lever i nu ett eldorado. Och jag kan sticka ut i mängden på ett positivt och bra sätt och ge till andra något som dom kanske kan tillföra sina liv för att utveckla dessa. För mig är och kommer alltid att vara en utsträckt del av mig, en slags förlängda armen men jag har också lärt den bittra läxan om var MIN gräns mellan privat och personligt går, och här finns min post om det på SocialmediaClub bloggen.
I dag skulle Mamma Gunnel fyllt 85 år!
Minns tillbaka när vi firade din 80 årsdag, när tiden var en annan och alla samlades för att fira dig. Under dom här åren har många saker förändrats, och en del till det bättre men en viktig person saknas oss och det är du Mamma. Sorgeåret är inte riktigt till ända ännu, och även om jag varje dag saknat att få berätta för dig via våra dagliga telefonsamtal så har jag i mina tankar alltid en dialog med dig och Pappa Lasse.
Tiderna förändras, och nu när jag tillhör den äldre generationen så känner jag ansvaret att föra dialogen vidare med mina barn, som du gjort med dina barn och barnbarn. Och så gör säkert mina systrar med sina barn, och barnbarn.
Ser fortfarande för mig när Elsa, din första dotterdotter kom på besök Julen 2010. Du sken som en sol och på många sätt tror jag att du nådde ditt mål i livet där, att få se henne.
Så Mamma Gunnel, du saknas oss men ditt minne kommer alltid finnas kvar hos oss som kände dig!
Kram!
