Tankar
I dag skulle Mamma Gunnel fyllt 85 år!
Minns tillbaka när vi firade din 80 årsdag, när tiden var en annan och alla samlades för att fira dig. Under dom här åren har många saker förändrats, och en del till det bättre men en viktig person saknas oss och det är du Mamma. Sorgeåret är inte riktigt till ända ännu, och även om jag varje dag saknat att få berätta för dig via våra dagliga telefonsamtal så har jag i mina tankar alltid en dialog med dig och Pappa Lasse.
Tiderna förändras, och nu när jag tillhör den äldre generationen så känner jag ansvaret att föra dialogen vidare med mina barn, som du gjort med dina barn och barnbarn. Och så gör säkert mina systrar med sina barn, och barnbarn.
Ser fortfarande för mig när Elsa, din första dotterdotter kom på besök Julen 2010. Du sken som en sol och på många sätt tror jag att du nådde ditt mål i livet där, att få se henne.
Så Mamma Gunnel, du saknas oss men ditt minne kommer alltid finnas kvar hos oss som kände dig!
Kram!
Ett steg i taget
Jag har en låååång omvärldstystnad, och den kommer förutom detta inlägg att fortsätta ett tag till. Men jag tänkte meddela mig med min omvärld att jag jobbar hårt för att en dag återvända som ett nytt slags fågel Fenix och ta mig upp på banan igen. Ett steg i taget, ibland tre steg i taget och jag faller tillbaka två. Men jag reser mig upp, tar ett steg till och vilar ett tag… andas djupt…
Hade jag som liten grabb vetat att de prövningar jag gick igenom under skoltiden, bara var en början på en kamp vet det tusan om jag hade orkat resa mig igen. Men här är jag, starkare för varje dag som går. Ett steg i taget, och jag kommer inte att släppa taget utan fortsätta med bara en riktning framför mig, och det är den dit näsan peka: Framåt!
Glädje mitt i den djupa sorgen
Det som är min stor glädje under hela den här sorgsna och djupt laddad period har så klart varit kontakten med vännerna via Social Medier, som alltid finns vid mitt frukost, lunch, middags bord och vilket annat bord som helst som stöttat och peppat. Andra som vänt sig från mig, helt naturligt då man inte vill dras ned av andras smärta och sorg. Men dom som funnits där, och fortfarande finns där är mina vänner för livet. Jag orkar inte räkna upp er alla, ni vet vilka ni är och ni vet vad ni betyder för mig.
Men helt naturligt är mina döttrar och deras pojkvänner särskilt viktiga att nämna, och deras Mamma och hennes remarkabla stöd.
Mötet med mig själv
Fast det som gör störst intryck på mig själv är mötet med mig själv och den förvandlingsprocess jag går igenom. Men, ni som känner mig sen tidigare kommer bara se mig som den jag är, för er har jag alltid varit ärlig och sann. Och det är där det gör det som svårast att möta sig själv, i en kamp med den jag är och den jag vill vara. Hur, framstår mer och mer tydligt för varje enskilt steg framåt, för varje enskild liten tegelsten som läggs på plats och hur stark den muren kommer att bli som byggs upp. Inte runt mig utan för mig att luta mig mot, och visa min styrka utåt. För jag har en tuff resa framför mig, många demoner att möta och nedlägga som troféer på min väg framåt.
Siktet inställt
Så, siktet är inställt på framtiden. Men inte riktigt än, har många steg att ta innan jag är framme där jag VILL vara. Och på min väg kommer jeg behöva Pepp, möten och goda energier. Och ni som redan delar med er av det, tack ni gör mitt liv till en glädje för var dag som gär.
Kärlek!
Mobbing har varit på agendan igen och även om det är svårt att skriva om något man varit med om och som har påverkat en djupt så ska jag i alla fall försöka.
Mobbing
Inte allt ens uppväxt är rosenrött och vackert, det finns även mörkare perioder i livet som man gått kunde varit utan. För min del var det flytten från Resele till Alnön och därmed också flytten från en liten byskola till en stor skola med 4 stycken 5 klasser. Vilket i sig inte var så farligt, men hade kunnat sluta så illa att ni inte läst det här.
Första tiden, kanske nån månad var det roligt med en ny skola. Nya kamrater och ny miljö, var ju mitt första skolbyte under grundskolan med så. (Skulle bli två till, i sjuan och i nian). Klassen verkade bra och jag fick snabbt ett par vänner.
Sen en dag var det nån som kom på att jag var son till den nya komministern (nya prästen alltså) och då bröt helvetet löst, inte på en gång utan det kom smygande. Först lite knuffar i trappen, så jag ramlade och föll, inga allvarligare skador men en hel del blåmärken som jag förklarade hemma med att ‘jag snubblat’.
Det förvärrades alltmer och man påbörjade dränkningsförsök på gymnastiken när man var och simmade, man höll mig under vattnet tills jag var tvungen att dra ett andetag vilket gjorde att jag drog in vatten istället för luft…. och så höll man på tills badledaren/simtränaren såg det och då låtsades man hjälpa mig. Jag var så klart paralyserad av skräck och vågade inte säga nåt, vare sig i skolan eller hemma.
Och att inte säga nåt hemma var kanske också beroende på att Mamma var sjuk under den här tiden, och att jag inte ville lasta Pappa med mina i mitt tycke små problem.
Till slut så började mina mobbare få slut på inspiration vad man kunde göra, efter dränkningsförsök, stulna byxor på toan, blivit tvungen att dricka vatten i toaletten osv… ja ni förstår kanske nu.
Så en dag i februari beslöt man sig för att göra något nytt, man släpade med mig till en del av skolgården som var lite undanskymd och där i en av snöhögarna hade man grävt ett hål, stor nog för att rymma mig. Tre stycken var dom, och en höll för munnen på mig, hade stoppat in sin lovikavante i munnen för att jag inte skulle höras. Väl på plats höll han som hade hållit för munnen på mig handen för mitt ansikte medans dom andra två stod på mig och grävde över mig med snö. Till slut var jag helt täckt, och man började stampa ihop snön ovanpå mig……
Vad mina mobbar inte visste om var att den största killen i klassen (han var typ huvudet högre än oss andra) hade sett vad som hände och påkallade en lärares uppmärksamhet (som var rastvakt men var i andra änden utom synhåll så klart) och nu påbörjade en intensiv verksam. Man grävde fram mig som i princip var avsvimmade (har inget minne från det att snön träffar mig i ansiktet tills jag är i lärarrummet), man kallar in föräldrarna till dom som mobbat mig. Och på min begäran vill jag inte att mina föräldrar ska veta något, utan man säger inte till dom. I efterhand kan jag ju säga det att jag önskar att man gått emot mig, kanske hade jag kunnat få hjälp då?
Ingen avstängning av eleverna, inget straff….. för min egen del blev resten av läsåret drägligt då han en stora killen i klassen såg det som sin uppgift att vara min ‘bodyguard’ resten av året. Jag kommer att för evigt vara honom tacksam för hans insats.
Det här är ju 40 år sen nu och ibland kan jag fortfarande vakna på natten och minnas den där kvävande känslan, att inte få luft… Jo, det påverkar mig fortfarande, men det påverkar mig inte på samma djupa sätt. Men helt kommer jag aldrig bort från det heller, utan det är en del av en jag är, men inte något som definierar vem jag är.
Till dig som är ung och läser det här, glöm aldrig det:
Låt inte mobbingen definiera vem du är!
Fatou har skrivt en bra artikel här om Mobbing och Prestationsåmgest.
