Category Archives: Sjukvård

Det goda livet

Visst lever vi ett gott liv i det här landet, eller hur? Jämför gärna med andra länder och se vad vi får för våra skattemedel. Som t.ex sjukvård, jag kan aldrig nog understryka vad Hjärtkliniken på Danderyds Sjukhus har betytt för mig och min hälsa. För, inte nog med att man har fixat mitt hjärta, och arbetar holistiskt med vidare vård, man har också sett till att jag har fått en otroligt bra Neurolog på samma Sjukhus som tagit hand om mina skakningar, som har samma synsätt.

För, även om jag är man och haft en Hjärtinfarkt betyder det per automatik alltid att ,man får den bästa vården. Jag har hört rena skräckexemplen från mitt nätverk, och det är i samma land. Och det föranleder mig att tro (mig veta) att det bästa vore om våra sjukhus låg under en Statlig organisation, Inte Landstigen. Så att alla kan få den vård de förtjänar, och SKA ges.

Kanske hinner jag vara med och se en sån förändring ske, för min livsplan sträcker sig fram till år 2077.

 

 

Sömn

Just nu är en av av min prövningar min dåliga sömn. Eller snarare brist på de. Har efter min episod i Januari haft det svårt med just den och ingenting har liksom hjälpt. Jag har inte gett upp men svårigheten känns ibland betungande. Hoppas att det löser sig längre fram när nya medicineringen mot min Tremor har ‘satt’ sig. Så ni som kan sova, dröm vackra drömmar, åt mig och alla andra som har svårt med den.

Sömnprobelm

 

Magnetröntgen – Om Diagnosen Essentiell Tremor

Jag har sen jag var i tjugoårsåldern lidit, inte alltid men tidvis ganska mycket av något som kallas för Essentiell Tremor. Det vill säga jag har ofrivilliga skakningar i första hand i händerna, och när det debuterade (i tjugoårsåldern) var det inte så farligt, men efter min hjärtinfarkt förra året så har det gradvis då det kulminerade i slutet av Januari och var så svårt att jag inte kunde sova p.g.a. av skakningarna. Nu mår jag mycket bättre och har fått ny medicin som har gjort mig nästan skakningsfri, vilket är en märklig upplevelse då mina skakningar har varit en del av den jag är, min personlighet. Men nu känns det som att det är så här det ska vara.

Så idag gjordes det en magnetröntgen på min hjärna, dels för att se om det extrema blodtrycket jag hade vid hjärtinfarkten hade orsakat några problem och dels för att ha en förberedande bild om man i framtiden sk sätta in elektroder i hjärnan som tillsammans med en pacemaker tar bort skakningarna helt. Denna behandling kallas för DBS behandling. Man har en stor framgång med dessa behandlingar och har även kunnat behandla personer med svår Tourettes syndrom med den.

Det fantastiska är att jag under många år var en hyfsat bra violaist/violinist både som klassisk musiker och som folkmusiker, där jag har mina rötter (Komponerat ett dryga 200 låtar, Polskor, schottisar, brudmarscher, etc). Jag har också varit verksam som kompositör, några av mina alster finns att avnjuta på Soundcloud.  Tror nog att nån vacker dag kommer jag tillbaka till komponerandet igen. Men som musiker blir det nog kanske mest till husbehov i framtiden.

Enligt vad jag vet är det mellan 50000-150000 Svenskar som lider av sjukdomen, och av den besläktade sjukdomen Familjär Tremor.

 

Svensk sjukvård – personliga tankar kring hur fantastisk den är

Tänk vilket fantastiskt land vi bor i, vår sjukvård är bland den bästa man kan få och bemötandet är fantastiskt. Jag har verkligen fått se hur fantastisk den är det senaste året, och med vilket allvar man tagit mig på.

Jag kommer aldrig klaga på skatterna, aldrig någonsin igen…. Punkt.
Mina fantastiska vårdare, från mötet med ambulanspersonalen, till akut vården, via läkare och sjuksystrar. Vilka fantastiska människor, underbara på riktigt. Man sitter ner och håller mig i handen när jag fylld av skräck kommer in första gången för min hjärtinfarkt i Juni.
Under dom här dagarna ringer min underbar Elizabeth till mig 5-6 gånger om dagen så att hon kan vara ‘vid min sida’… och jag tänker att Henne (Elizabeth) kommer jag aldrig att släppa.
OCH på Danderyd ger man sig inte med att ha stenkoll på hjärtat, röntgenläkarna går igenom snittröntgen som gjordes på mig när jag kommit in, ringer upp mig berättar att dom har sett något som man vill titta närmare på en gång till. Det är på levern man har sett något som är svårt att bedöma på snittröntgen så därför får jag komma in för ett Ultraljud av Levern. Och jag fylld av fasa tänker självklart cancer så jag frågar flera gånger om det inte är cancer på njurarna (Min Pappa hade det och det var det som tog hans liv), Prostatan, nej inget där heller. Lungorna, nope inget där heller. Bara några obestämbara fläckar på Levern.
Utanför sjukhuset svimmar jag, förmodligen pga att man ska vara fastande och inte dricka något innan ultraljudet. Blir hjälpt upp av en akutsköterska på väg till jobbet, men vägrar gå till akuten innan man gjort ultraljudet (ja, tjurig där då….typ) Väl på ultraljudet upptäcker jag att att högertummen fått sig en rejäl knäpp, jag har ett djupt jack i högerknäet. Så man skjutsar ner mig till akutintaget i rullstol, och väl där när jag talar om att jag haft en hjärtinfarkt en månad tidigare så är jag inom minuter på hjärtakuten…. igen.
Jag läggs in, över natten bara för att säkerställa att det inte var hjärtat som ställde till det. Tummen får ett stödgips (jo, den är fortfarande inte återställd till 100% men vi kommer dit!) Knäet tejpas ihop och läker trots blodförtunnande mediciner förbluffande snabbt. Mitt ego…. ja det tog lite längre innan det var återställt.
Får göra ett nytt besök med ambulanstransport igen i Januari, då jag svimmar i duschen. Mycket obehaglig upplevelse det med, men återigen fantastisk personal på Ambulansen, och även på hjärtakut och hjärtklink. Jag får vara kavar två nätter, men när jag sen skrivs ut så har man konstaterat att jag inte behöver någon pacemaker, vilket var en lättnad och vid stress/arbetsprov var dom att dubbelkolla värdena för mitt hjärta var (enligt doktorn) bättre än hos en vältränade 18 åring. Jo…. jag är stolt. STOLT.
Något svar på varför jag svimmat kan man inte få fram, men jag får remiss till Neurologen som jag får tid hos en vecka senare. Vid detta mitt återbesök på hjärtkliniken så undrar dom hur det hade gått med min kontakt i Afrika, och då kunde jag stolt berätta att vi gift oss under mitt besök där. Det var inte många ögon som var torra när jag berättade historien om hur vi möts, mitt besök där och hur jag fick Malaria 2 dagar efter vi gift oss. Så jag kan också tala om hur bra vård jag fick i Elizabeths hem därnere, doktorn kom hem. Satte dropp och gav mig ett gäng injektioner som moteld mot parasiten, Det var Fredag kväll. Natten mot Lördag blev jag sämre och nu hade jag haft kontakt med SOS International som också sto i kontakt med min lokale doktor. Lördag eftermiddag kommer doktorn för tredje gången på 1 dygn, ger mig ytterligare injektioner och en stor dos morfin mot värken (Oerhört smärtsamt, inga leder gick att rör utan att jag vrålade rätt ut. DEN effekten, jag bara säger det….. kändes som kroppen exploderade…… jag går inte in på mer detaljer än så, men efter ungefär en halvtimme somnade jag…. och sov in närmare 12 timmar. På söndag morgonen kunde jag kliva upp och stå upp (med stöd dock) gå och ta ett ‘sponge bath’ och sitta en stund i Eliabeths Parlour (vardagsrum) och till och med äta. Totalt fick jag 23 injektioner på mindre än 3 dygn, och när jag visar upp sammanställningen för infektionsklinikens läkare (Jo, jag åkte dit 3 dagar efter hemkomsten på remiss från Hjärtkliniken) så flämtade dom och sa att sån medicinering skulle man aldrig kunna ge i Sverige och inte på så kort tid. Kostnaden var totalt 650 kronor (motsvarande…) vilket var ca hälften av självrisken på reseförsäkringen som jag tagit extra inför resan.
Malaria är för er som inte vet det en parasit som följer med myggbett, och profylaxtabletterna man får här i Sverige att äta innan sa min doktor på plats i Nigera att “Oh those…. they’re the kind we give to babies here…”
Har man en gång haft malaria finns det stor risk att man kan återfå den igen. Äggen av parasiten gömmer sig i kroppen och kan kläckas när som helst och då får man Malaria igen.
Vilket år, och hur lyckligt lottade jag känner mig att få leva i ett land där vården är helt fantastisk.
All vårdande personal på Danderyds Sjukhus, kudos till er. Ni är mina räddande änglar. Ambulansens personal detsamma till er, ni är bara helt #awesome
Till Elizabeth: Without you I’m nothing and I love you, miss you so much. I wish we were together, but we have stand strong and unified until we’re finally together again. 
 

Filosofen Samlar tankarna och ryter till!

Samlar tankarna

Just nu är det mycket som pågår som jag tycker är frustrerande, men jag ska inte gå in på det just nu. Kanske längre fram när jag är klar med bearbetningen av det kan jag lämna ut det.

Det finns saker och skeenden som jag inte riktigt kan förstå mig på, och ett av dom är varför stora artister och stjärnor måste ta droger och, ja ibland livet av sig för att dom känner sig ‘ensamma’ eller ‘inte får tillräckligt’ med kärlek. Häng med här nu och fundera lite över det här fenomenet, att det verkar vara helt okay att stjärnorna tar tunga droger för att dom är just det, stärnor. I många fall är deras egna fans som förser dom med drogerna, och egentligen hur bakvänt är inte det också.

Felmedicineringar som förmodligen var fallet med Michael Jackson händer, men det händer hela tiden när läkarna inte får tillräckligt med sömn eller att förskrivningarna inte varit tillräckligt klara. Men jag tror att även MJ dog av en överdos som han själv gav sig.

För mig räcker det med artister som tycker så synd om sig själva att dom måste utrota sig, varför ger dom i så fall inte bort sina förmögenheter till behövande istället? Någon ordning måste det väl finnas i kaoset omkring oss? Eller har jag fel? Är det okay att artister snortar heroin och annat för att ‘bedöva’ smärtan över att vara en superstjärna?

För min egen del tycker jag t.ex. Persbrandt är en excellent skådis, men vi ser snart rubriker att han också tagit en överdos…. och kanske dött….. varför då??? Har dom inte själva (i många fall) valt det livet just för att tjäna så mycket att dom inte ska behöva jobba resten av livet.

Personligen tror jag att det bara är en tidsfråga innan vi ser t.ex. Justin Bieber ta en överdos *för att han inte får tillräcklig kärlek* eller för att han i sitt sönderdrogade tillstånd inte märker att den sista silen han får från ett fans blir hans sista.

Själv kaffeknarkar jag vidare, med en liten skvätt mjölk i och njuter av att …. just leva och att finnas till. (Sockret har jag skippat för länge sen btw)