Samhälle
Mobbing har varit på agendan igen och även om det är svårt att skriva om något man varit med om och som har påverkat en djupt så ska jag i alla fall försöka.
Mobbing
Inte allt ens uppväxt är rosenrött och vackert, det finns även mörkare perioder i livet som man gått kunde varit utan. För min del var det flytten från Resele till Alnön och därmed också flytten från en liten byskola till en stor skola med 4 stycken 5 klasser. Vilket i sig inte var så farligt, men hade kunnat sluta så illa att ni inte läst det här.
Första tiden, kanske nån månad var det roligt med en ny skola. Nya kamrater och ny miljö, var ju mitt första skolbyte under grundskolan med så. (Skulle bli två till, i sjuan och i nian). Klassen verkade bra och jag fick snabbt ett par vänner.
Sen en dag var det nån som kom på att jag var son till den nya komministern (nya prästen alltså) och då bröt helvetet löst, inte på en gång utan det kom smygande. Först lite knuffar i trappen, så jag ramlade och föll, inga allvarligare skador men en hel del blåmärken som jag förklarade hemma med att ‘jag snubblat’.
Det förvärrades alltmer och man påbörjade dränkningsförsök på gymnastiken när man var och simmade, man höll mig under vattnet tills jag var tvungen att dra ett andetag vilket gjorde att jag drog in vatten istället för luft…. och så höll man på tills badledaren/simtränaren såg det och då låtsades man hjälpa mig. Jag var så klart paralyserad av skräck och vågade inte säga nåt, vare sig i skolan eller hemma.
Och att inte säga nåt hemma var kanske också beroende på att Mamma var sjuk under den här tiden, och att jag inte ville lasta Pappa med mina i mitt tycke små problem.
Till slut så började mina mobbare få slut på inspiration vad man kunde göra, efter dränkningsförsök, stulna byxor på toan, blivit tvungen att dricka vatten i toaletten osv… ja ni förstår kanske nu.
Så en dag i februari beslöt man sig för att göra något nytt, man släpade med mig till en del av skolgården som var lite undanskymd och där i en av snöhögarna hade man grävt ett hål, stor nog för att rymma mig. Tre stycken var dom, och en höll för munnen på mig, hade stoppat in sin lovikavante i munnen för att jag inte skulle höras. Väl på plats höll han som hade hållit för munnen på mig handen för mitt ansikte medans dom andra två stod på mig och grävde över mig med snö. Till slut var jag helt täckt, och man började stampa ihop snön ovanpå mig……
Vad mina mobbar inte visste om var att den största killen i klassen (han var typ huvudet högre än oss andra) hade sett vad som hände och påkallade en lärares uppmärksamhet (som var rastvakt men var i andra änden utom synhåll så klart) och nu påbörjade en intensiv verksam. Man grävde fram mig som i princip var avsvimmade (har inget minne från det att snön träffar mig i ansiktet tills jag är i lärarrummet), man kallar in föräldrarna till dom som mobbat mig. Och på min begäran vill jag inte att mina föräldrar ska veta något, utan man säger inte till dom. I efterhand kan jag ju säga det att jag önskar att man gått emot mig, kanske hade jag kunnat få hjälp då?
Ingen avstängning av eleverna, inget straff….. för min egen del blev resten av läsåret drägligt då han en stora killen i klassen såg det som sin uppgift att vara min ‘bodyguard’ resten av året. Jag kommer att för evigt vara honom tacksam för hans insats.
Det här är ju 40 år sen nu och ibland kan jag fortfarande vakna på natten och minnas den där kvävande känslan, att inte få luft… Jo, det påverkar mig fortfarande, men det påverkar mig inte på samma djupa sätt. Men helt kommer jag aldrig bort från det heller, utan det är en del av en jag är, men inte något som definierar vem jag är.
Till dig som är ung och läser det här, glöm aldrig det:
Låt inte mobbingen definiera vem du är!
Fatou har skrivt en bra artikel här om Mobbing och Prestationsåmgest.
Samhällsansvar och delaktighet
Som de flesta av er som följer mig på den här bloggen har jag tagit en hel del samhällsansvar och ser min delaktighet som en självklarhet i en del frågor som engagerar mig. Nu så har jag tagit det till nästa nivå i och med mitt engagemang i projektet kring att dra igång en verksamhet för personer som blivit utsatta för våld i sin relation. Det är ju tyvärr så att samhället tar ansvar för och hjälper till i den kritiska tiden, när man tar steget ur en destruktiv relation. Men efter den tiden finns ingen samhällslig hjälp att få, och det är här Hidden Skills Teamet kommer in för att hjälpa och stötta i tiden efter uppbrottet. Och det gäller inte bara de drabbade utan också deras familjer, barn och andra släktingar.
Upptakt och fortsättning
Så för en tid sen fick jag en förfrågan genom min vän Fatou om jag kunde hjälpa till att sätta upp en blogg/hemsida för en organisation. Vilket jag sa ja till efter att ha fått höra vad det rörde sig om. Mitt riktiga engagemang har vuxit sig allt starkare under de möten jag haft med Anna Videll som ligger bakom metoden, och det nästan självlysande engagemang som Anna visar i den här frågan. Att kunna brinna för något så starkt imponerar och attraherar, så det var inte svårt att säga att jag kommer fortsätta vara delaktig i och utveckla den sociala webb och marknadsföringen av verksamheten framledes också.
Hidden Skills Teamet
Ni kan hitta Hidden Skills Teamet dels på Webben och dels på Facebook, och jag hoppas att ni alla som läser det här dels kommer att gilla Hidden Skills fan page och att ni dels köper biljetter till det insamlingsevent som kommer att vara den 13 Oktober i All Helgona Kyrkan. Alla information hittar ni på Hiddenskills.org
I min serie om att resa tar jag nu upp vårt fantastiska SJ AB.
Idag reste jag med SJ till Norrköping, det snöade så där lite lagom så jag förstod att det skulle kunna vara vissa problem. För i det här landet (Sverige) har vi ju aldrig Vinter, eller hur?
Väl framme på Centralen, i god tid (trots att SL också har problem med att förstå årstiderna), så kollade jag tiderna och jo, mitt tåg skulle gå i tid. Tio min innan mitt tågs avgång var jag på plats på perrongen, och under transportsträckan från centralhallen till spår 10 hade avgången förskjutits med 10 min. Fast jag tänkte “Okay, bara 10 min inget att hänga läpp för”. Jag hade knappt tänkte den tanken förrän man ropade ut i högtalarna att mitt tåg ännu inte lämnat tåghallarna och skulle bli ca 30 minuter sent.
Nu tänkte jag att det här går jag inte med på. Så jag gick till Kundservice, laddad med ett omsorgsfullt tal att leverera till personen i kassan. Min tur då, gick fram och tog sats. Men innan jag sagt nåt frågade damen där: “Något problem, och hur kan jag hjälpa dig?” Nu blev jag så paff så jag sluddrade något odefinierat om försenat tåg och att komma i tid. Kvinnan i kassan bad att få se min biljett och den visades och vips var jag inbokad på ett senare men snabbare tåg.
Nämnda resa påbörjades och väl iväg från Stockholm ropades det i högtalarna på tåget att vi hade två andra tåg före oss vilket innebar att vårt tåg bara gck med max 150km i timmen. Ytterligare senare och efter två stopp på vårt tåg (Vi måste tyvärr starta om tåget) kom jag fram med bara en halvtimmes försening till min destination.
Ska också nämnas att jag hade en trevlig pratstund med min granne ombord om Sociala Medier (hade en liten snabbkurs för henne 
)
Vad lärde jag mig av det här då? Jo,
- Om man har ett viktigt möte, ska man boka ett tåg som kommer fram minst 2 timmar innan mötet
- Man ska inte förutsätta saker.
- Vi har en infrastruktur i det här landet där man vid upphandling av nya transportsystem (Läs tåg) inte tar hänsyn till de stora temperaturskillnaderna mellan Sommar och Vinter.
- SJ’s kundtjänst på Centralen i Stockholm har verkligen förbättrats otroligt mycket och kanske även SJs egna strategier vid kundsupport. I alla fall på plats.
