Onödigt
Efter förra veckans episka och självutlämnande Söndagsfilosof om mobbning är det dags för mig att varva ner. Varva ner mentalt är vad jag behöver, min hjärna har gått på overdrive de senaste dryga 3 åren för att hitta en lösning på min allmänna situation där allt, ekonomi, hälsa, familj och arbete ingår i en stor klump. Med arbetsdagar vid datorn på mellan 10-12 timmar dagligen, så nu tar jag en mental paus och vilar en vecka för att hinna ikapp mig själv och kurera det som återigen börjar vara ett öppet sår inom mig.
För trots all dina fina vänskapen jag har här på nätet, mitt enorma och helt underbara nätverk saknar jag mer och mer den direkta interaktiva kontakten, den dagliga kontakten där jag kan spegla mina tankar och idéer med andra som också har stora och fantastiska tankar. För som jag redan har skrivit så är det i mötena vi växer, och där idéer frodas och bär vidare.
Jag längtar efter nya möten och möjligheter att få diskutera men just nu är mitt fokus mig själv, och min hälsa.
Kram på er all!
Mobbing har varit på agendan igen och även om det är svårt att skriva om något man varit med om och som har påverkat en djupt så ska jag i alla fall försöka.
Mobbing
Inte allt ens uppväxt är rosenrött och vackert, det finns även mörkare perioder i livet som man gått kunde varit utan. För min del var det flytten från Resele till Alnön och därmed också flytten från en liten byskola till en stor skola med 4 stycken 5 klasser. Vilket i sig inte var så farligt, men hade kunnat sluta så illa att ni inte läst det här.
Första tiden, kanske nån månad var det roligt med en ny skola. Nya kamrater och ny miljö, var ju mitt första skolbyte under grundskolan med så. (Skulle bli två till, i sjuan och i nian). Klassen verkade bra och jag fick snabbt ett par vänner.
Sen en dag var det nån som kom på att jag var son till den nya komministern (nya prästen alltså) och då bröt helvetet löst, inte på en gång utan det kom smygande. Först lite knuffar i trappen, så jag ramlade och föll, inga allvarligare skador men en hel del blåmärken som jag förklarade hemma med att ‘jag snubblat’.
Det förvärrades alltmer och man påbörjade dränkningsförsök på gymnastiken när man var och simmade, man höll mig under vattnet tills jag var tvungen att dra ett andetag vilket gjorde att jag drog in vatten istället för luft…. och så höll man på tills badledaren/simtränaren såg det och då låtsades man hjälpa mig. Jag var så klart paralyserad av skräck och vågade inte säga nåt, vare sig i skolan eller hemma.
Och att inte säga nåt hemma var kanske också beroende på att Mamma var sjuk under den här tiden, och att jag inte ville lasta Pappa med mina i mitt tycke små problem.
Till slut så började mina mobbare få slut på inspiration vad man kunde göra, efter dränkningsförsök, stulna byxor på toan, blivit tvungen att dricka vatten i toaletten osv… ja ni förstår kanske nu.
Så en dag i februari beslöt man sig för att göra något nytt, man släpade med mig till en del av skolgården som var lite undanskymd och där i en av snöhögarna hade man grävt ett hål, stor nog för att rymma mig. Tre stycken var dom, och en höll för munnen på mig, hade stoppat in sin lovikavante i munnen för att jag inte skulle höras. Väl på plats höll han som hade hållit för munnen på mig handen för mitt ansikte medans dom andra två stod på mig och grävde över mig med snö. Till slut var jag helt täckt, och man började stampa ihop snön ovanpå mig……
Vad mina mobbar inte visste om var att den största killen i klassen (han var typ huvudet högre än oss andra) hade sett vad som hände och påkallade en lärares uppmärksamhet (som var rastvakt men var i andra änden utom synhåll så klart) och nu påbörjade en intensiv verksam. Man grävde fram mig som i princip var avsvimmade (har inget minne från det att snön träffar mig i ansiktet tills jag är i lärarrummet), man kallar in föräldrarna till dom som mobbat mig. Och på min begäran vill jag inte att mina föräldrar ska veta något, utan man säger inte till dom. I efterhand kan jag ju säga det att jag önskar att man gått emot mig, kanske hade jag kunnat få hjälp då?
Ingen avstängning av eleverna, inget straff….. för min egen del blev resten av läsåret drägligt då han en stora killen i klassen såg det som sin uppgift att vara min ‘bodyguard’ resten av året. Jag kommer att för evigt vara honom tacksam för hans insats.
Det här är ju 40 år sen nu och ibland kan jag fortfarande vakna på natten och minnas den där kvävande känslan, att inte få luft… Jo, det påverkar mig fortfarande, men det påverkar mig inte på samma djupa sätt. Men helt kommer jag aldrig bort från det heller, utan det är en del av en jag är, men inte något som definierar vem jag är.
Till dig som är ung och läser det här, glöm aldrig det:
Låt inte mobbingen definiera vem du är!
Fatou har skrivt en bra artikel här om Mobbing och Prestationsåmgest.
Idag skulle jag börjat publicera mina minnesbilder från min och tjejernas underbart fina resa till Malta och Sicilien, men det får anstå ett tag till då händelserna i Norge har tagit hårt på mig och jag känner att jag måste skriva av mig lite kring det först. Jag har gråtit och jag känner en djupt smärta och sorg för alla som förlorat någon, för ungdomarna som sett sina vänner slaktas, som förlorat sina kära och inte fått ta farväl. Jag ber för er alla och hoppas att ni en dag återfår er glädje och er ro.
Terrorism
Jag har aldrig förstått mig på mekanismerna som styr varför man tar till extremt våld för att driva igen sina egna agendor, politiske och/eller religiösa. Varken i hemsituationen eller i ett mera globalt sammanhang. Kanske är det för att jag är är uppväxt i den miljö jag är och där man fick mycket kärlek under uppväxten, eller så kanske det är för att jag är just den jag är. Jag ser inte att man på något sätt någonsin kan rättfärdiga terrorism, varken som attack eller försvar.
Ondskan ibland oss
Ondskan finns hela tiden ibland oss och vi får ständigt nya påminnelser om den, som nu senast med en ensam galning i Norge som inte bara spränger en stor bomb i regeringskvarteren i Oslo utan även går till attack och dödar en stor mängd ungdomar på ett ungdomsläger. Ett politiskt dåd säger man då gärningsmannen är en högerextremist och målen (offren) är Socialdemokratiska. Jag tänker: Massmord, inget politiskt med det. Hur kan man vara så kall att man mejar ned en efter en, oskyldig och utan möjlighet till försvar. Nej jag kan inte förstå det, jag tror inte någon kan förstå det utom dom som själva är totalt utan empati. Kan inte förstå men bestämmer mig för att vända mina tankar i en annan riktning.
I kärlekens namn
Nu tar jag ett nytt tag och tänker om, tänker nytt. Hat föder hat och våld föder våld. Se bara på vad som hänt med USAs vedergällning av händelserna 9/11 (som det snart är 10 år sen!), där man fastnat i en våldspiral och där man inte ser något slut på våldet. Vad sa då George W Bush för snart 10 år sen?
We’re gonna hunt you down.
Här gör Norge och Jens Stoltenberg helt om och säger istället:
We will retaliate with democracy.
Ett i sanning starkt och kärleksfullt svar från en i min bok stor statsman, jag har alltid gillat Jens Stoltenberg för hans Världsengagemang och hans sätt att kommunicera med sin omvärld. I norden finns inget motstycke och jag tvivlar att vi kommer att få en liknande statsminister här i Sverige.
Man har både från polisiärt håll och från regeringshåll hållit en återhållsam profil och trots påtryckningar inte velat dra några förhastade slutsatser. Min vän Jeanette Fors-Andrée har bloggat om vad hon såg som krishanteringsexpert om Norges hantering av krisen.
Deeped har bloggat om det här med i en mycket bra bloggartikel Retaliet with love
Så låt oss slå tillbaka med kärlek och demokrati mot de onda krafterna oavsett från vilket håll dessa kommer, tillsammans kan vi besegra ondskan det är jag säker på!
I kärlekens namn!
One man come in the name of love
One man come and go
One come he to justify
One man to overthrow
In the name of love
What more in the name of love
In the name of love
What more in the name of love
One man caught on a barbed wire fence
One man he resist
One man washed on an empty beach.
One man betrayed with a kiss
In the name of love
What more in the name of love
In the name of love
What more in the name of love
(nobody like you…)
Early morning, April 4
Shot rings out in the Memphis sky
Free at last, they took your life
They could not take your pride
In the name of love
What more in the name of love
In the name of love
What more in the name of love
In the name of love
What more in the name of love…(U2 Pride)
Fotnot: Läs gärna Prableen Kaurs starka ögonvittnesberättelse från Helvetet på Utöya
