Anders filosoferar och tänker

Musik

Musik har varit en stor del av mitt liv, ända sen den dagen min Pappa släpade(!) mig iväg för att lyssna på Johannespassionen i Örnsköldsviks kyrka som 16-åring. Och än idag så är just Johannespassionen ett av mina favorit verk. Den musiken satte djupa spår långt in i min själ och påverkade mig också att ta steget ut och utbilda mig inom musiken så småningom. Men även om den ‘klassiska’ musiken fick mitt hjärta att klappa extra, så var det ändå Folkmusiken som skakade om mig rejält. Det ledde så småningom till att jag började komponera ‘klassiks’ musik, på denna numera arkeologiska webbplats kan ni hitta korta exempel på mitt skapande. (Finns fortfarande massor av musik inom mig som ska ut, lita på det!)

Folkmusiken

Folkmusiken som jag verkligen fick en ‘kraschkurs’ i sommaren 1976 på Ålsta Folkhögskola då jag av Lions i Bjästa fick ett stipendium att åka dit. I ärlighetens namn så kunde jag knappt spela fiol då, men det var nåt som hände under dom dagarna där som förändrade hur jag såg på mig själv, och under det kommande året spelade jag fiol alla vakna timmar utom dom jag var i skolan. Jag letade skivor på Örnsköldsviks bibliotek och lånade hem, spelade i på kasetter och lyssnade på tills jag somnade in för min natt sömn. Dagen efter kunde jag i allmänhet spela någon ny låt, i alla fall hyfsat. Så lärde jag mig oerhört många låtar, på gehör…..

Och en av de viktigaste personerna för min utveckling, inte bara inom folkmusiken utan inom så många andra områden var Anders Erikson (som syns här på bilden till vänster. Anders var inte bara en nära vän, han var också en livsmentor för mig och vi har också en annan koppling då jag är Gudfar till Anders Dotterdotter Anna, som i realiteten blivit som en dotter till mig. Anders är också synonym med just Ålsta kurserna.

Kärleken till musiken växte till mitt livspassion, och jag gjorde under åren 1976-2003 +150 egna låtar… Polskor, gånglåtar… spelade på ett hundratal bröllop och en hel mängd andra evenemang. Ända fram till en dag i Januari 2003 då jag vaknade med en fruktansvärd värk i min högra axel….. Det konstaterades att det var sk Frozen shoulder vilket gjorde att det blev för ont att spela, senare under året fick jag samma problem i min vänstra axel…. och där kan jag säga att min lust att spela fiol dog mer eller mindre helt tyvärr… Men inte min passion!

Läkningsprocessen var utdragen, tog trots sjukgymnastik och värmebehandling nog en 4 år. och idag är det inte riktigt bra heller. Summan har blivit att ta upp fiolen förknippas inte med Lust, glädje och passion, utan mer med smärta, ångest och sorg.

Men folkmusiken finns fortfarande i mitt hjärta och även om jag inte längre lyssnar så ofta till den (hence min smärta på olika plan) kan jag ändå känna en oerhört glädje av de minnen jag har förknippade med olika låtar och minnas när spelade med Anders Eriksson, Håkan Olsson, Ola Törnkvist, Ola Bäckström (som jag studerade musikvetenskap med i Uppsala med på 80-talet)  och många många andra.

En vacker dag, snart hoppas jag att den där längtan efter att spela igen tar överhanden och inte längre förknippas med smärta och sorg. Den dagen…..