Anders filosoferar och tänker

Archive for the ‘Livet’ Category

Ibland så slår det en så där som från en klar himmel att jag är egentligen en fegis. Eller som min vän Ingela Hjulfors-Berg så väl uttrycker det, en liten lort. Just nu känner jag mig ordlös och väldigt ledsen. Kanske inte så mycket för vad som hänt den senaste tiden med Ship to Gaza utan för hela den långa och till synes olösliga konflikten mellan Israel och Palestina. Jag vet mycket väl att allt kommer sig av Världssamvetets skam över att man inte ingripit mot de vidriga övergrepp som det Judiska folket utsattes för under andra Världskriget. Men jag kan inte annat än undra hur länge Världssamvetet ska gå med på att man beter sig på det här sättet från Israels sida. Ja, jag vet att jag riskerar att bli beskylld för både det ena och det andra men jag tycker att man borde kunna se det som händer från ett större allmänmänskligt perspektiv utan att det ska antas vissa saker. Faktum kvarstår dock att man från Israels sida gör ‘processen kort’ i större och större utsträckning med ‘terrorismen’ som finns i de närliggande länderna. Jag kan inte snurra mitt arma huvud runt vad som är terrorism i ett flyktingläger med mestadels gamla, sjuka och barn? Jag förnekar inte terrorismens påverkan på oss alla, läs nedan, men jag är fruktansvärt ledsen och bedrövad över utvecklingen i regionen som helt klart går bakåt och inte framåt.

Mina föräldrar som var i Israel två gånger ett par år innan min Pappa gick bort berättade med egna ord om upplevelserna vid Jesu grav, dopkyrkan och om den vackra Klippmoskén. Men också om att vart man än vände sig såg man tungt beväpnad militär som vakade överallt. Och den ständiga nervositet över att närsomhelst kan något riktigt hemskt inträffa.

Terrorism

Helt klart är att vi idag styrs av terrorismen i stor utsträckning, allt vårt resande granskas under lupp mer eller mindre och trots det kommer terroristerna på nya sätt att ta ombord sprängämnen etc. på flygplan. Jag tvivlar på att det på riktigt finns ett helt säkert sätt att säkra att inget farligt kommer ombord. Nästa steg är väl ‘stripsearch’ med sprängämneshundar som nosar runt på din kropp. Men.. nej, jag tror inte att vi nånsin kommer att vara helt säkra igen. Vi förlorade vår oskuld den 11 september 2001, så är det bara. Världen som vi känner har blivit en hård och kall plats där rädslan styr våra varande och resande.

Min fråga och säkert många med mig

Jag ställer mig frågan, och det händer ofta nuförtiden: Ska vi låta oss styras av en handfull egenmäktiga dårar som tror sig om att ha rättfärdigande för att döda andra helt utan urskiljning? Nu pratar jag inte enbart om Islamistisk terrorism utan även av extrema högergrupper, extrema Kristna grupper och kriminella gäng. Om den bråkdel av en promille av Världens alla människor ska styra oss, hur demokratisk är då vår Demokratiska Värld? Visst vi kan dunka oss för bröstet och vara stolta över att “i det här landet har vi minsann demokratiska processer och ett folkvalt styre”, men i realismens öga (i det här fallet mitt) vad för typ av demokrati har vi om vi styrs av rädslan?

Konfliktens lösning

…kommer jag inte att ge, jag kan inte. Och pessimisten i mig tror inte det kommer en lösning på den under varken min, mina barns eller mina barnbarns livstid.

fotnot

Jag tar inte ställning för vare sig den ena eller den andra sidan, jag tar däremot ställning för alla som drabbas på båda sidor i konflikten: Barn, mödrar, systrar och bröder, män och kvinnor, gamla och unga. För dom tar jag ställning att konflikten måste få ett slut. Så att läkningen och helandet kan få börja, att människorna i regionen ska få ett bra liv och att barnen ska få växa upp utan att ständigt drömma mardrömmar om krig och död. Det är mitt ställningstagande, inget annat!

På resan från Skövde till Stockholm så sitter jag och tittar ut genom fönstret och ser det Svenska landskapet passera förbi. Och i takt med det sprakande och skiftande landskapet så börjar mina tankar göra sin egen resa. Bilder av människor jag mött genom livet, som på ett eller annat sätt påverkat mig, vissa har försvunnit men många har stannat för evigt. Kärlek…. Känslor… Möten som jag aldrig trodde att jag skulle få uppleva.

Ser på den vackra fantastiska himlen som skiftar i regnbågens alla färger, sneglar på den vackra brunetten tvärs övergången och önskar att jag hade modet att börja prata med henne…. Undrar lite över var det tagit vägen, modet alltså? Och när ska jag hitta tillbaka till den obesvärade och fria Anders?

Många frågor och tyvärr alldeles för få svar står att finna… Men jag är säker på en sak, den dag jag vågar ta modet till mig har jag vunnit en stor seger oavsett svar.

Tänker på vad min Pappa brukade säga om att skriva för hand, att då: Går tanken från hjärtat via hjärnan till handen vidare via pennan till papperet och att därför blir det ärligare och närmare ditt hjärta. Själv har jag en hemsk handstil plottrig och svårläst, det är knappt jag själv kan läsa den men ibland glimmar det till och jag får en helt annan tydlighet och skärpa. Inte i sättet pennan rör sig över papperet utan i det sätt den släpper tankarna från sig.

Sneglar lite försiktigt på den vackra brunetten igen, men modet finns fortfarande inte.. säger till mig själv: Snart Anders finns modet där…….

x2000 Skövde-Hallsberg-Södertälje den 1/6-2010

Vaknar upp i vackra och (idag) soliga Hedesunda med en fruktansvärd huvudvärk, jag undrar om de hastiga växlingarna i vädret orsakar det? Hoppas idag få göra en liten fotoutflykt och ta lite fina bilder, jag brukar hitta en hel del bra motiv här i närheten. Min Mamma är vid ett hyfsat gott mod, även om man märker att oron över värken i benet som med största sannolikhet hör ihop med hennes konstaterade Myelom.

Som jag tidigare nämnt här i bloggen så är jag prästbarn, något jag är oerhört stolt över och som har haft, och fortfarande har en stor påverkan på mitt liv. Min pappa och hans fantastiska arbete som Präst, men kanske i ännu högre grad som humanist och medmänniska, för att inte tala om hans supersociala begåvning som jag är säker att jag har ärvt från honom är något som jag håller högt och bär med mig genom livet. På hans nattduksbord låg två böcker vid hans bortgång, den ena var Svenska kyrkans bönbok, den andra var en bok Pappa fått av mig och det var Lycka av Hans Helighet Dalai Lama. Den senare har betytt mycket för mig genom åren, och jag hade den med mig i min väska när jag började arbeta I Stockholm.Om ni inte har läst den så tycker jag absolut att ni ska göra det!

Men, det har inte alltid varit självklart för mig att säga mig vara troende, ni anar inte hur många gånger jag har försökt att hålla mig borta från tron, som dom som anser sig vara för mer i kristna sammanhang brukar säga: ‘på avvägar’. Men som min pappa sa, utan tvivel ingen sann tro. Och det har gått fram och tillbaka under alla år, och jag lär nog fortsätta att ha mina tvivel livet ut. Men det som aldrig försvinner är min ‘barnatro’ den som jag mer eller mindre fått via modersmjölken, som alltid kommer att finnas där då den är djupt rotade i mig.

Jag ser mig själv som ‘troende’ och som ‘kristen’ men det är bara yttre benämningar på något djupare som finns inom oss. För mig handlar min tro lika mycket om en andlighet som en oerhörd tro på livet och på mänskligheten. Jag umgås hellre med människor från andra trosriktningar än min egen, då jag har upplevt så mycket falskhet från mina med kristna. Och tyvärr är jag nog inte ensam om den upplevelsen. utan att man genom sitt avvisande beteende låser många ute. Man ‘sidokvalificerar’ hellre än tillåter det unika, och för mig är det något alldeles oerhört fel att bete sig på det sättet. Jag konstaterar bara att man inte har förstått essensen i den Kristna tron.

Allt det här gör att jag inte har hittat något ‘hem’ någonstans i någon församling eller kyrka, men jag njuter när jag besöker en gudstjänst och hoppas en dag hitta ett ‘hem’ någonstans.

Hela det här inlägget utlöstes av den här underbara sången som påverkade mig djupt i hjärtat, ja så till den grad att tårarna rinner på mina kinder, inte av sorg utan av en enorm glädje över livet och kärleken till detsamma! Och jag är definitivt inte lätt påverkad av Kristna sånger från vår tid, jag är nog lite traditionell där. Lyssna på den och låt er beröras!

Så var det dags igen att se över planeringen framåt, där min kalender just nu ekar väldigt tom förutom en massa födelsedagar, och dessutom jämna såna. En som fyller 50, en 60 och en 30. Alla under Juli månad, dessutom på olika ställen i landet. Får fundera ut nåt smart sätt att ta mig runt till låg kostnad…..

Ekonomin är hela tiden en stressfaktor, men än så länge så flyter mitt skepp på ytan och det är enbart genom att jag varit proaktiv och hela tiden tagit kontakt med mina kreditorer i tid. Allt handlar om det och genom att jag gjort det så håller jag nästippen ovanför ytan. Men jag ser en ljusning komma, inte nu men längre fram.

Veckan som gått

Sammanfattningsvis: Jag har tagit det lite lugnt och laddat om batterierna.

Måndag hade jag ett möte med mina vänner Lovelab där vi gick vidare med onlinestrategier och utvecklade tänket kring deras blogg.

Tisdag, Tweetmetup i Uppsala, där vi kör igång Social Media Club Uppsala vid nästa lunch om ett par veckor. Sen minitweetup med Ingela från Umeå, och på kvällen Concerts For Change

Onsdag Frukost med Katarina Widoff, Komfab som jag har börjat coacha inom Sociala webben. Vi ska också börja samarbeta en del framöver. Katarina bloggade senare under dagen på Driva-eget.se om vårt möte. Sen åkte jag till Vascaia kontoret för att ha två möten under dagen.

Torsdag-Fredag samlade jag krafter och gjorde lite Brainstorming för att se vad som poppade upp, kreativitet är inget som kommer till en plötsligt, det är också hårt arbete som måste göras regelbundet för att hjärnan ska få sin föda.

Sinnesrobönen

Den senaste tiden har Sinnesrobönen blivit alltmer viktig för mig, och jag tror att alla kan ha nytta av att ta till sig orden i den oavsett religiös övertygelse så därför avslutar jag dagens Söndagsfilosof med den:

Sinnesrobönen- Svenska

Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan,
och förstånd att inse skillnaden.

Låt dock aldrig min sinnesro bli så total
att den släcker min indignation
över det som är fel, vrångt och orätt.
Att tårarna slutar rinna nerför mina kinder
och vreden slocknar i mitt bröst.

Låt mig aldrig misströsta
om möjligheten att nå en förändring
bara för att det som är fel är lag och normalt,
att det som är vrångt och orätt har historia.

Och låt mig aldrig tvivla på förståndet
bara för att jag är i minoritet.
Varje ny tanke startar alltid
hos en ensam.