Livet
Framtiden- den vi inte vet något om, som i många fall kan vara skrämmande och svårgriplig. Vem leder oss och stöttar oss i den?
Historien – Det som varit som står för stabilitet och trygghet men också ger oss stöd för vår utveckling till det som är oss, jaget som vi ska leva med resten av våra liv.
Landet där man efter 40 är oanvändbar
Hur kunde det går så fel här i Sverige, där man när man passerat 40 enligt både företag och rekryterare “Inte längre kan lära sig något nytt”, man har inte längre för mycket erfarenhet eller för lite, man är bara ett intet som inte längre har något att tillföra samhället. I de flesta andra länder är erfarenhet en viktig del när man anställer personal, så icke i detta land. För egen del ser jag mig inte längre över eller underkvalificerad, utan helt sidokvalificerad, och landar mer och mer i ett för mig konstigt tillstånd, ett utanförskap trots ett innanförskap som jag bloggade om i Söndags.
Tacksamhet till mina mentorer
Själv är jag oerhört tacksam för de mentorer jag haft under livets olika skeenden, min far och min andlige förebild, Anders Erikson mentor både inom folkmusiken och senare som företagsmentor, Bill Swahn (Min klarinettlärare som nyligen avled) som lede mig in blåsmusikens underbara värld och på kort drev fram en klarinettist i mig. Min olika kompositions, arrangörs och musikteorilärare under många år som drev mig ibland till vansinnets gräns men fick mig att (i mitt tycke) skapa fantastisk musik.
Jag själv har kunskap från många arbetsfält och intressesfärer och skulle kunna vara en tillgång, men får jag en chans till det i et nuvarande systemet…. nej, icke så.
Men idag, var har våra ungdomar sina mentorer, de personer som är där och stöttar med råd och dåd, leder dom vidare i sina olika intressevärldar/värden.
Jag är bekymrad och jag känner att fler med mig är det, kanske hinner vi rätta till det här, kanske inte…….
Efter förra veckans episka och självutlämnande Söndagsfilosof om mobbning är det dags för mig att varva ner. Varva ner mentalt är vad jag behöver, min hjärna har gått på overdrive de senaste dryga 3 åren för att hitta en lösning på min allmänna situation där allt, ekonomi, hälsa, familj och arbete ingår i en stor klump. Med arbetsdagar vid datorn på mellan 10-12 timmar dagligen, så nu tar jag en mental paus och vilar en vecka för att hinna ikapp mig själv och kurera det som återigen börjar vara ett öppet sår inom mig.
För trots all dina fina vänskapen jag har här på nätet, mitt enorma och helt underbara nätverk saknar jag mer och mer den direkta interaktiva kontakten, den dagliga kontakten där jag kan spegla mina tankar och idéer med andra som också har stora och fantastiska tankar. För som jag redan har skrivit så är det i mötena vi växer, och där idéer frodas och bär vidare.
Jag längtar efter nya möten och möjligheter att få diskutera men just nu är mitt fokus mig själv, och min hälsa.
Kram på er all!
Mobbing har varit på agendan igen och även om det är svårt att skriva om något man varit med om och som har påverkat en djupt så ska jag i alla fall försöka.
Mobbing
Inte allt ens uppväxt är rosenrött och vackert, det finns även mörkare perioder i livet som man gått kunde varit utan. För min del var det flytten från Resele till Alnön och därmed också flytten från en liten byskola till en stor skola med 4 stycken 5 klasser. Vilket i sig inte var så farligt, men hade kunnat sluta så illa att ni inte läst det här.
Första tiden, kanske nån månad var det roligt med en ny skola. Nya kamrater och ny miljö, var ju mitt första skolbyte under grundskolan med så. (Skulle bli två till, i sjuan och i nian). Klassen verkade bra och jag fick snabbt ett par vänner.
Sen en dag var det nån som kom på att jag var son till den nya komministern (nya prästen alltså) och då bröt helvetet löst, inte på en gång utan det kom smygande. Först lite knuffar i trappen, så jag ramlade och föll, inga allvarligare skador men en hel del blåmärken som jag förklarade hemma med att ‘jag snubblat’.
Det förvärrades alltmer och man påbörjade dränkningsförsök på gymnastiken när man var och simmade, man höll mig under vattnet tills jag var tvungen att dra ett andetag vilket gjorde att jag drog in vatten istället för luft…. och så höll man på tills badledaren/simtränaren såg det och då låtsades man hjälpa mig. Jag var så klart paralyserad av skräck och vågade inte säga nåt, vare sig i skolan eller hemma.
Och att inte säga nåt hemma var kanske också beroende på att Mamma var sjuk under den här tiden, och att jag inte ville lasta Pappa med mina i mitt tycke små problem.
Till slut så började mina mobbare få slut på inspiration vad man kunde göra, efter dränkningsförsök, stulna byxor på toan, blivit tvungen att dricka vatten i toaletten osv… ja ni förstår kanske nu.
Så en dag i februari beslöt man sig för att göra något nytt, man släpade med mig till en del av skolgården som var lite undanskymd och där i en av snöhögarna hade man grävt ett hål, stor nog för att rymma mig. Tre stycken var dom, och en höll för munnen på mig, hade stoppat in sin lovikavante i munnen för att jag inte skulle höras. Väl på plats höll han som hade hållit för munnen på mig handen för mitt ansikte medans dom andra två stod på mig och grävde över mig med snö. Till slut var jag helt täckt, och man började stampa ihop snön ovanpå mig……
Vad mina mobbar inte visste om var att den största killen i klassen (han var typ huvudet högre än oss andra) hade sett vad som hände och påkallade en lärares uppmärksamhet (som var rastvakt men var i andra änden utom synhåll så klart) och nu påbörjade en intensiv verksam. Man grävde fram mig som i princip var avsvimmade (har inget minne från det att snön träffar mig i ansiktet tills jag är i lärarrummet), man kallar in föräldrarna till dom som mobbat mig. Och på min begäran vill jag inte att mina föräldrar ska veta något, utan man säger inte till dom. I efterhand kan jag ju säga det att jag önskar att man gått emot mig, kanske hade jag kunnat få hjälp då?
Ingen avstängning av eleverna, inget straff….. för min egen del blev resten av läsåret drägligt då han en stora killen i klassen såg det som sin uppgift att vara min ‘bodyguard’ resten av året. Jag kommer att för evigt vara honom tacksam för hans insats.
Det här är ju 40 år sen nu och ibland kan jag fortfarande vakna på natten och minnas den där kvävande känslan, att inte få luft… Jo, det påverkar mig fortfarande, men det påverkar mig inte på samma djupa sätt. Men helt kommer jag aldrig bort från det heller, utan det är en del av en jag är, men inte något som definierar vem jag är.
Till dig som är ung och läser det här, glöm aldrig det:
Låt inte mobbingen definiera vem du är!
Fatou har skrivt en bra artikel här om Mobbing och Prestationsåmgest.
