Mina tankar, mina ord på väg

Archive for the ‘Livet’ Category

Sommaren 2007 gick jag igenom min djupaste livskris. Jag gick in i den sk väggen eller det var snarare så att jag totalt tappade fotfästet både på det personliga och det profesionnella planet. Det var en svår period för all i min familj, för mig var det bara så att jag stängde av och lät mig falla, och jag föll ner i det djupa mörka och tysta. MEN jag gav inte upp, jag bestämde mig där i mörkret att jag skulle tillbaka, och att det inte skulle få ta år innan det hände. Och ungefär ett halvår senare var jag tillbaka i livet igen, men resan där det halvåret var inte läät. Jag förlorade mycket men nu så här i efterhand kan jag också konstatera att livet är ljusare och min livsglädje är tillbaka, lusten att leva och lära har nog aldrig varit så stark som den är nu trots andra svårigheter.

Jag är så oerhört tacksam för att jag hittade det som kallas för Sociala medier vid den tidpunkten i mitt liv, kraften och värmen jag fick från vänner jag aldrig mött fysiskt (då) gav mig ny energi att uthärda och att börja leva igen. Resan jag gjort de senaste två åren har varit fantastisk, och det är bara början. Jag ser fram emot varje ny dag och vaknar ofta numera med ett leende på läpparna.

Min ävertygelse är att om man riktar sin energi utåt så får man så mycket tillbaka som stärker en, lyfter en och för en framåt i livet. Jag ser tillbaka på den mörka tiden numera med tacksamhet då det var den som gav mig ett avstamp i livet, och jag ÄR på väg, på väg på en fantastisk resa som för mig till nya platser, ger mig möjlighet att nästan dagligen få kontakt med nya människor som också delar med sig av sina kunskaper, sin glädje och sin sorg. Ett evigt lärande utan slut! Min egen livstil är totalt förändrad, och det på ett kraftfullt och positivt sätt.

Jag har också fått vänner för livet, såna man kan bara vara med när man behäver det, som gläds med dig och som sörjer med dig. Dom som bara finns där, och det för alltid.

Söndagar är nog en av mina absoluta favoritdagar tror jag, mycket beroende på mina minnen från uppväxten då min familj alltid var samlad. Först var det alltid att gå till Kyrkan, sen var det ofta kyrkkaffe hemma i prästgården med någon inbjuden från kyrkan. Middagen dukades fint, ibland med linneservietter i matsalen (Jo, det var stora hus det här… en präst gård var lite drygt 400m2 med 3,6 meter i takhöjd ) och att utebli från någon av dom här punkterna krävde nästan ett skriftligt tillstånd. Men samtidigt, när jag ser tillbaka på den här tiden så var det ändå en mycket lycklig tid. Och att växa upp som prästson har i vart fall för mig inneburit att jag har tagit med mig en stor kunskap i hur man möter människor i livets alla situationer.

Att växa upp som prästson på Svenska landsbygden hade både sina för och nackdelar, men jag måste faktisk säga att de flesta nackdelarna kom inte från mina föräldrars krav. Nej, tyvärr var det trycket från befolkning i byarna, som hade de flesta och dom hårdaste kraven på oss prästungar. Att vara ‘normal’ var det aldrig tal om, vi skulle var helt befriade från vanliga tonårsuppror mm. På ett ställe där jag växte upp ifrågasattes det till och med i kyrkorådet om inte jag skulle förbjudas att spela folkmusik och till dans…. Ni förstår kanske att jag ibland säger att jag inte blir förvånade så lätt nuförtiden? Min Pappa tog den här förfrågan som en personlig fråga och sa: Var någonstans i bibeln finns det förbud mot dans och musik? Ja, ni förstår att svaret uteblev….. Ett par veckor senare anmälde mina föräldrar mig och min yngre syster till danskurs, det var iofs inte en markering utan bara det att man ville att vi skulle lära oss att dansa, men jag förmodar att det ansågs ute i stugorna som en markering.

Söndagarna nu är inte likadana, jag går inte längre i kyrkan (men min tro har jag kvar och den kommer jag alltid att ha kvar). Jag har svårt att hitta ‘hem’ i nuvarande kyrko ordning, har provat ett antal församlingar under det gångna året och där jag kände mig mest hemma var i den Anglosaxiska kyrkan här i Stockholm. Där kommer jag, när jag går till kyrkan, att återvända.

Jag är tacksam för min uppväxt och för att mina föräldrar var öppna och förstående, inte fördömande utan intresserat ifrågasättande ibland. Och det är nåt jag tagit med mig i min roll som förälder.

..kan man inte annat än känna sig lycklig. När jag var ute på min numera regelmässiga promenad värmde solen så skönt, fast det lustig var att det inte är tö-väder. Men det gör inget, skönt med solen som skiner och värmer våra frusna själar och väcker dom till liv igen efter en lång och hård dvala!

Det var länge sen jag kände att det var så skönt att få möta Fredagkvällen. Inte för att veckan varit tråkig, tvärtom det har varit en spännande vecka där jag nu har påbörjat ett större uppdrag. Så skönt att äntligen få visa vad jag kan göra och dessutom att få agera undervisare i folkbildning 2.0 fullt ut. Och nu har min frilans karriär påbörjats!

Det är en hel del annat som är spännande och görningen, men det kommer att göras offentligt längre fram. Nu är fokus på hög nivå att producera vettiga och undervisande material.

Vill också passa på att tipsa om en av mina kunders blogg, intresserad av relationer? Gå till Relationsbloggen och läs!

Snö, Snö och ändå mera snööö…..