Category Archives: Känslor

Längtan

Just nu är längtan extra tung, ja till och med lite svår att bära. Men varje gång det plingar till i mobilen och det är ett Whatsapp meddelande hoppar hjärta till lite extra. Glädjen, och livet…. Jag är liksom satt på något slags ‘hold’ position av myndigheterna. Migrationsverket , om det nu var någon som undrade…

 

Min kärlek är inte med mig och säkerligen är det många som kan säga “men du har ju valt det själv!” Men i sanningens namn så styr man inte över sin känslor på det sättet, i alla fall inte jag. Vi har trots distansen ett kärleksfullt deltagande i varandras liv, Elizabeth och jag. Och barnen med, som jag pratar med så ofta tillfälle ges. Men….. Saknaden är svår som sagt….. Svår… Men inte oöverstiglig dock, vi räknar våra välsignelser Elizabeth och jag. Och det är många redan nu. Och fler kommer det att bli, det tar bara tid…. Och längtan…………

 

Magnetröntgen – Om Diagnosen Essentiell Tremor

Jag har sen jag var i tjugoårsåldern lidit, inte alltid men tidvis ganska mycket av något som kallas för Essentiell Tremor. Det vill säga jag har ofrivilliga skakningar i första hand i händerna, och när det debuterade (i tjugoårsåldern) var det inte så farligt, men efter min hjärtinfarkt förra året så har det gradvis då det kulminerade i slutet av Januari och var så svårt att jag inte kunde sova p.g.a. av skakningarna. Nu mår jag mycket bättre och har fått ny medicin som har gjort mig nästan skakningsfri, vilket är en märklig upplevelse då mina skakningar har varit en del av den jag är, min personlighet. Men nu känns det som att det är så här det ska vara.

Så idag gjordes det en magnetröntgen på min hjärna, dels för att se om det extrema blodtrycket jag hade vid hjärtinfarkten hade orsakat några problem och dels för att ha en förberedande bild om man i framtiden sk sätta in elektroder i hjärnan som tillsammans med en pacemaker tar bort skakningarna helt. Denna behandling kallas för DBS behandling. Man har en stor framgång med dessa behandlingar och har även kunnat behandla personer med svår Tourettes syndrom med den.

Det fantastiska är att jag under många år var en hyfsat bra violaist/violinist både som klassisk musiker och som folkmusiker, där jag har mina rötter (Komponerat ett dryga 200 låtar, Polskor, schottisar, brudmarscher, etc). Jag har också varit verksam som kompositör, några av mina alster finns att avnjuta på Soundcloud.  Tror nog att nån vacker dag kommer jag tillbaka till komponerandet igen. Men som musiker blir det nog kanske mest till husbehov i framtiden.

Enligt vad jag vet är det mellan 50000-150000 Svenskar som lider av sjukdomen, och av den besläktade sjukdomen Familjär Tremor.

 

Svensk sjukvård – personliga tankar kring hur fantastisk den är

Tänk vilket fantastiskt land vi bor i, vår sjukvård är bland den bästa man kan få och bemötandet är fantastiskt. Jag har verkligen fått se hur fantastisk den är det senaste året, och med vilket allvar man tagit mig på.

Jag kommer aldrig klaga på skatterna, aldrig någonsin igen…. Punkt.
Mina fantastiska vårdare, från mötet med ambulanspersonalen, till akut vården, via läkare och sjuksystrar. Vilka fantastiska människor, underbara på riktigt. Man sitter ner och håller mig i handen när jag fylld av skräck kommer in första gången för min hjärtinfarkt i Juni.
Under dom här dagarna ringer min underbar Elizabeth till mig 5-6 gånger om dagen så att hon kan vara ‘vid min sida’… och jag tänker att Henne (Elizabeth) kommer jag aldrig att släppa.
OCH på Danderyd ger man sig inte med att ha stenkoll på hjärtat, röntgenläkarna går igenom snittröntgen som gjordes på mig när jag kommit in, ringer upp mig berättar att dom har sett något som man vill titta närmare på en gång till. Det är på levern man har sett något som är svårt att bedöma på snittröntgen så därför får jag komma in för ett Ultraljud av Levern. Och jag fylld av fasa tänker självklart cancer så jag frågar flera gånger om det inte är cancer på njurarna (Min Pappa hade det och det var det som tog hans liv), Prostatan, nej inget där heller. Lungorna, nope inget där heller. Bara några obestämbara fläckar på Levern.
Utanför sjukhuset svimmar jag, förmodligen pga att man ska vara fastande och inte dricka något innan ultraljudet. Blir hjälpt upp av en akutsköterska på väg till jobbet, men vägrar gå till akuten innan man gjort ultraljudet (ja, tjurig där då….typ) Väl på ultraljudet upptäcker jag att att högertummen fått sig en rejäl knäpp, jag har ett djupt jack i högerknäet. Så man skjutsar ner mig till akutintaget i rullstol, och väl där när jag talar om att jag haft en hjärtinfarkt en månad tidigare så är jag inom minuter på hjärtakuten…. igen.
Jag läggs in, över natten bara för att säkerställa att det inte var hjärtat som ställde till det. Tummen får ett stödgips (jo, den är fortfarande inte återställd till 100% men vi kommer dit!) Knäet tejpas ihop och läker trots blodförtunnande mediciner förbluffande snabbt. Mitt ego…. ja det tog lite längre innan det var återställt.
Får göra ett nytt besök med ambulanstransport igen i Januari, då jag svimmar i duschen. Mycket obehaglig upplevelse det med, men återigen fantastisk personal på Ambulansen, och även på hjärtakut och hjärtklink. Jag får vara kavar två nätter, men när jag sen skrivs ut så har man konstaterat att jag inte behöver någon pacemaker, vilket var en lättnad och vid stress/arbetsprov var dom att dubbelkolla värdena för mitt hjärta var (enligt doktorn) bättre än hos en vältränade 18 åring. Jo…. jag är stolt. STOLT.
Något svar på varför jag svimmat kan man inte få fram, men jag får remiss till Neurologen som jag får tid hos en vecka senare. Vid detta mitt återbesök på hjärtkliniken så undrar dom hur det hade gått med min kontakt i Afrika, och då kunde jag stolt berätta att vi gift oss under mitt besök där. Det var inte många ögon som var torra när jag berättade historien om hur vi möts, mitt besök där och hur jag fick Malaria 2 dagar efter vi gift oss. Så jag kan också tala om hur bra vård jag fick i Elizabeths hem därnere, doktorn kom hem. Satte dropp och gav mig ett gäng injektioner som moteld mot parasiten, Det var Fredag kväll. Natten mot Lördag blev jag sämre och nu hade jag haft kontakt med SOS International som också sto i kontakt med min lokale doktor. Lördag eftermiddag kommer doktorn för tredje gången på 1 dygn, ger mig ytterligare injektioner och en stor dos morfin mot värken (Oerhört smärtsamt, inga leder gick att rör utan att jag vrålade rätt ut. DEN effekten, jag bara säger det….. kändes som kroppen exploderade…… jag går inte in på mer detaljer än så, men efter ungefär en halvtimme somnade jag…. och sov in närmare 12 timmar. På söndag morgonen kunde jag kliva upp och stå upp (med stöd dock) gå och ta ett ‘sponge bath’ och sitta en stund i Eliabeths Parlour (vardagsrum) och till och med äta. Totalt fick jag 23 injektioner på mindre än 3 dygn, och när jag visar upp sammanställningen för infektionsklinikens läkare (Jo, jag åkte dit 3 dagar efter hemkomsten på remiss från Hjärtkliniken) så flämtade dom och sa att sån medicinering skulle man aldrig kunna ge i Sverige och inte på så kort tid. Kostnaden var totalt 650 kronor (motsvarande…) vilket var ca hälften av självrisken på reseförsäkringen som jag tagit extra inför resan.
Malaria är för er som inte vet det en parasit som följer med myggbett, och profylaxtabletterna man får här i Sverige att äta innan sa min doktor på plats i Nigera att “Oh those…. they’re the kind we give to babies here…”
Har man en gång haft malaria finns det stor risk att man kan återfå den igen. Äggen av parasiten gömmer sig i kroppen och kan kläckas när som helst och då får man Malaria igen.
Vilket år, och hur lyckligt lottade jag känner mig att få leva i ett land där vården är helt fantastisk.
All vårdande personal på Danderyds Sjukhus, kudos till er. Ni är mina räddande änglar. Ambulansens personal detsamma till er, ni är bara helt #awesome
Till Elizabeth: Without you I’m nothing and I love you, miss you so much. I wish we were together, but we have stand strong and unified until we’re finally together again. 
 

Våren här…. eller?

Våren här…. eller?

Måndagen har kommit och snart gått, en känsla av vår har tagit besittning i mitt sinne efter helgens utflykt till grannstaden Uppsala. Även om vindarna var kyliga så fanns den där, den stärkande och värmande solen. Och i gott sällskap med gode vännen och Brodern Eric från Gävle och hans kompis E. Fick det bli ouvertyren till våren 2014, året då min älskling ska komma för att leva med mig.

Tänkte inte bli så långrandig idag utan ge er några bilder från min vår, en vår med välsjungande koltrastar och en sol som får oss alla att tina upp en smula. Att börja våga le mot varandra igen.

Vårens färg: Grönt!

Solen går upp i Sätunaparken

Solen går upp i Sätunaparken

Möts av en sol som vägrar ge sig på vägen hem

Möts av en sol som vägrar ge sig på vägen hem

 

 

 

 

Så här på Söndagskvällen….

Så här på Söndagskvällen…

.. Tänker jag på Söndagarna under uppväxten. Då Hela familjen skulle gå i Gudstjänsten, det finna inga ‘men’ som gjorde att man kunde hålla sig undan. På söndagsmiddagen som dukades fram på finporslinet, med tillhörande stärkta(?) linneservetter. Dessert var det också minns jag.

Det var en helt enkelt att vara prästbarn kan jag säga, man syntes vare sig man ville det eller inte. Och kanske var det delvis det som gjorde att jag blev musiker, att få fortsätta få uppmärksamheten, men då på mina egna villkor. Och likaså, att blogga, synas i Social medier. Även det är ju till viss del exhibitionistiskt och enligt vissa tyder det på narcissistiska personlighetsdrag. Nu kommer jag bort lite från min grundtanke här, eller gör jag det?

Tänder ljus för mina nära och kära

Min Pappa Lasse var en utmärkt, älskad predikant som enligt honom själv bara var ‘en helt vanlig präst’. Men helt vanlig var han inte, han var i samklang med sin församling och aktiv ute på fältet (som Jesus), för pappa hade ett kall att verka för Gud. Och det leder mig vidare till nutid och mig själv. Jag är kristen och troende (om nu någon mot förmodan skulle ha missat det…) och jag praktiserar min kristna tro. Men jag har inte hittat ett hem, en församling där jag känner mig hemma. Och jag har provat på det mesta, utom Livets Ord (Som för övrigt nu förlorat sin ledare Ulf Ekman då han och hans fru konverterat till Katolicismen). Där jag känt mig mest hemma de senaste åren är i den Engelska kyrkan, troligen för att tycker om det estetiska tilltalet och det i  många stycken i sin liturgi liknar den Katolska kyrkan. För övrigt har jag heller aldrig gjort någon hemlighet av att jag tycker mycket illa om Herr Ekman, men det är min egen åsikt.

Min kristna tro växte till sig under början av förra året igen, då jag kände att den pusselbiten hos mig saknades (som med musiken..), och den fullständiga klarheten fick jag när min och min älskade hustru Elizabeths kärlek fördjupades. För i henna fick jag den partnern, den livskamraten, den närheten på alla plan som jag inte visste jag hade saknat, men insåg när jag hade fått min hjärtinfarkt förra året. Att det finns en högre makt som ger oss kraft och leder oss. Och för mig är Elizabeth min räddande ängel, som jag kan dela alla mina känslor med i stort och litet. Och som ni förstår så saknar jag henna oerhört, då Migrationsverket låtit meddela att man inte kommer att BÖRJA handlägga vårt ärende förrän i Oktober. Längtan är svår, men vi har vår tro, våra samtal, och delar med oss av vardagen i stort och smått vi bilder och text, röstmeddelanden. Mne…. det räcker bara så långt….

Vi använder oss av en synnerligen förnämlig liten app som heter Your version, den finn för alla plattformar och även på webben. Och man kan välja läsplaner som är anpassade efter kyrkoåret, och även språk och vilken översättning man vill använda. Själv har jag valt läsplanen The One Year Bible, och läser den i KJV översättning på Engelska för att få en ny dimension. Så varje morgon, innan arbetet läser jag utvalda bibeltexter, och på ett år kommer jag på nytt ha tagit mig igenom Bibeln.