Vet ni, det här har jag tänkt skriva om många gånger förut. Samtidigt har timingen inte varit rätt, och i ärlighetens namn har jag själv inte varit beredd att tag...
Vet ni, det här har jag tänkt skriva om många gånger förut. Samtidigt har timingen inte varit rätt, och i ärlighetens namn har jag själv inte varit beredd att tag i det hela. För som det är med livet, så är det längs många av de snåriga stigar vi färdas på. Det finns gropar, och uppförsbackar som tar tid att ta sig uppför och upp från. Raksträckorna är för många de riktiga fällorna, där man tror att man är trygg och säker. Och helt plötsligt dyker det upp en djup grop i vägen.
Vägen och farorna
För visst är det så, att vi trygghetsknarkar lite nu och då allihopa? Vi stannar hellre i tryggheten än ger oss ut i det okända och tar lite risker. Vad jag menar är inte att man behöver gå till ytterligheter som att hoppa bungyjump för att bevisa för hen själv att: “Jag tar minsann risker jag, se bara hur modig jag är!”
Den trygga inslagna vägen är inte fel, det är inte så jag menar heller. Att överraska sig själv i det lilla kan vara stort nog, men vi aktar oss även för det. För egen del har jag haft alla typer av vägar, men mest har det varit av den snårigare, med djupa gropar och höga backar att ta sig fram på.
Vi tar till allt kraftigare verktyg för att hålla oss kvar på den inslagna vägen, och då i de flesta fall utlöser det kedjereaktioner som varken dubb eller snökedjor hjälper på och vi faller handlöst tillbaka till det trygga läget.
Att våga släppa taget och uppnå avslut
Där, när vi sladdat tillbaka ner i det trygga så visar det sig att det inte längre finns kvar utan vi har hamnat i diket och kan inte ta oss upp igen. Men där, när vi har ramlat av den trygghetsknarkande raksträckan har vi två val: Antigen att ta oss tillbaka eller eller att stanna kvar där. Vilket är ditt val?
För mig har den här senaste tiden inneburit att jag återigen fått omvärdera och utvärdera mig själv, utmana mina tankar och att lämna den trygga raksträckan. Och många saker kommer jag att förändra och har redan förändrat. Och ju närmare mitt mål jag kommer desto lättare känner jag mig, både fysiskt och psykiskt. Men även starkare på alla sätt.
Och i veckan gjorde jag mitt avslut med en komplicerad del av mitt liv som jag har haft mycket vånda över, men nu lyckades jag äntligen ta mig ur diket och ta mig upp på vägen igen. Och på den inslagna vägen kommer jag att fortsätta, att hitta vägen till ett enklare liv och livstil, men samtidigt hitta en ny väg med mer glädje och lust. Och där, där är jag på spåret igen om än långsamt och har uppnått mitt första större avslut!
