Mina tankar, mina ord på väg

Archive for the ‘Händelser’ Category

Nu är det klart, jag får den absolut sista biljetten till SSWC som Twingly ‘lottade’ ut! Jag är så glad och lycklig att jag bara skakar här, ska bli så skoj att vara med i år igen! Vi ses där!!

Almedalsveckan

Ja nu närmar sig Almedalsveckan med stormsteg, och för egen del ska det blir så skönt att åka ner till ‘min Ö’ och träffa mina (i huvudsak Analoga) vänner där. Väl där blir det förmodar jag en hel del hänga med Twittervänner som också kommer dit. Nätverkandet kommer att vara en del av det viktiga arbetet under veckan men också att hämta ny energi och kraft för mina kommande utmaningar. har sett att några av mina onlinevänner som jag ännu inte träffat IRL kommer di så det blir extra kul att träffa dom. jag kommer självklart att blogga från min vecka där så ni kan följa mig både här och på min Posterous sporring.nu där jag kommer att ladda upp foton och korta notiser under dagarna.

Politik

Självklart kommer jag att försöka få svar på min fråga vad man tänker sig göra för oss sidokvalificerade 50-plussare. Och vad man tänker göra åt åldersdiskriminering som florerar på den Svenska arbetsmarknaden. För egen del ser jag inte något parti som tar den här frågan på allvar, utan nu gäller det enbart att ragga den unga väljargruppen (som man inte lyckas speciellt bra med heller), så vi 50-plussare får snällt vänta……

Vänner

Ser fram emot att träffa mina vänner som finns kvar på ‘ön’, jag längtar oerhört efter dom då dom har varit del av mitt liv under åren jag bodde där. Under dom första 6 åren efter att jag flyttade från Gotland så längtade jag så mycket och försökte hitta jobb där för att kunna återvända. Men nu inser jag att både jag och Gotland har förändrats och det jag hade/kände/upplevde där var då och att det inte kommer att bli samma sak igen. Så nu njuter jag av att åka ‘hem’ även om ‘hem’ har förändrats.

Nu är nu och då är då

Har sett mina föräldrars vänner återvänd till orter där dom växt upp eller trivts under sitt yrkesliv och blivit besvikna, i vissa fall djupt besvikna så för egen del tror jag att man ska leva där man är och det vi kallar nuet så mycket som möjligt. Jag skulle däremot kunna tänka mig att flytta igen (den 28e gången i ordning i så fall) och då gärna till Norrköping där jag har många nära och goda vänner. Men jag är anpassningsbar så dyker det upp ett jobb varsomhelst så tar jag chansen och rör på mig, ingen tvekan om den saken.

Och störst av all är Kärleken

Var igår inne i stan och stod ovanför Finlandsbåtarna och tittade på när Victoria och Daniel roddes i den vackra slupen Vasaorden. Egentligen hade jag inte tänkt att titta alls, men hamnade där av en slump. Jag ska villigt erkänna att jag blivit trött på all uppståndelse kring ‘The Royal Wedding’, men mest för att jag tycker att dom borde få vara i fred med sin kärlek. Jag vet själv hur stort det är att gifta sig, vilka starka känslor man har och att man nästan håller på att spricka av lycka. Vi fick en liten (eller ganska stor) glimt av Kronprinsess partes inbördes kärlek när Prins Daniel höll sitt tal, jag och många med mig hade nog tårar i ögonen när vi såg hur Victoria tittade på sin Daniel.

För att lyckas

Vis av erfarenheten (min egen då) så krävs ett stort mått av förtroende och tillit för att få ett äktenskap (eller samborelation för den delen med) att fungera. Är det så att en av parterna inte känner det är relation snart på fallrepet. Men man kan arbeta för att bygga sin relation, och det är som min salig far sa en av bristerna med vår generation. Vi har inte alltid haft det tålamodet, och vi har så levt i ‘drömmen’, den första rusiga kärleken som tyvärr inte är den som leder till en livslång relation. Mina vänner Tord och Heléne (Lovelab) jobbar med det på ett i mitt tycke lysande sätt och jag kan bara rekommendera den som läser det här känner att sin relation har ‘grus i maskineriet’ att läsa vad dom skriver på sin blogg, eller varför inte delta i något av deras kurser?

Framtiden

För Vår Kronprinsessa och hennes Prins är framtiden ljus, dom kommer att få ett rikt och förmodar jag lyckligt liv tillsammans. Dom kommer att få arbeta tillsammans och njuta av det. (Ingen sidokvalificering där inte!) För egen del har jag gett mig själv i läxa att våga bjuda ut någon kvinna igen, jag behöver återfå tron på mig själv som man och som människa. Och som man brukar säga kommer tid kommer råd, jag inväntar och hoppas att dörren öppnas för mig ännu en gång.

Min bilder från The Royal Wedding finns här!

Så har vi då sett, lyssnat och njutit en del i alla fall. Kvällens höjdpunkt var den otroliga ballerinan från Kina. Jag är fortfarande skakade av denna virtuosa och till synes helt utan leder ängel rörde sig som en fågel där på scenen.

Av artisterna så gladdes jag att få se och höra Lisa Nilsson speciellt. Hon har alltid varit en favorit för mig och jag bara älskar hennes röst. Skulle gärna sett mer av henne i stället för Peter Jöback som jag tycker har en tråkig röst som definitivt inte ger mig något.

Men på det stora hela en väl sammansatt och lyckad föreställning där Victoria strålade med en fantastisk glans. Ska bli intressant att se vigseln (som jag får se på nån repris) också, lär bli en fantastisk ceremoni.

Ibland så slår det en så där som från en klar himmel att jag är egentligen en fegis. Eller som min vän Ingela Hjulfors-Berg så väl uttrycker det, en liten lort. Just nu känner jag mig ordlös och väldigt ledsen. Kanske inte så mycket för vad som hänt den senaste tiden med Ship to Gaza utan för hela den långa och till synes olösliga konflikten mellan Israel och Palestina. Jag vet mycket väl att allt kommer sig av Världssamvetets skam över att man inte ingripit mot de vidriga övergrepp som det Judiska folket utsattes för under andra Världskriget. Men jag kan inte annat än undra hur länge Världssamvetet ska gå med på att man beter sig på det här sättet från Israels sida. Ja, jag vet att jag riskerar att bli beskylld för både det ena och det andra men jag tycker att man borde kunna se det som händer från ett större allmänmänskligt perspektiv utan att det ska antas vissa saker. Faktum kvarstår dock att man från Israels sida gör ‘processen kort’ i större och större utsträckning med ‘terrorismen’ som finns i de närliggande länderna. Jag kan inte snurra mitt arma huvud runt vad som är terrorism i ett flyktingläger med mestadels gamla, sjuka och barn? Jag förnekar inte terrorismens påverkan på oss alla, läs nedan, men jag är fruktansvärt ledsen och bedrövad över utvecklingen i regionen som helt klart går bakåt och inte framåt.

Mina föräldrar som var i Israel två gånger ett par år innan min Pappa gick bort berättade med egna ord om upplevelserna vid Jesu grav, dopkyrkan och om den vackra Klippmoskén. Men också om att vart man än vände sig såg man tungt beväpnad militär som vakade överallt. Och den ständiga nervositet över att närsomhelst kan något riktigt hemskt inträffa.

Terrorism

Helt klart är att vi idag styrs av terrorismen i stor utsträckning, allt vårt resande granskas under lupp mer eller mindre och trots det kommer terroristerna på nya sätt att ta ombord sprängämnen etc. på flygplan. Jag tvivlar på att det på riktigt finns ett helt säkert sätt att säkra att inget farligt kommer ombord. Nästa steg är väl ‘stripsearch’ med sprängämneshundar som nosar runt på din kropp. Men.. nej, jag tror inte att vi nånsin kommer att vara helt säkra igen. Vi förlorade vår oskuld den 11 september 2001, så är det bara. Världen som vi känner har blivit en hård och kall plats där rädslan styr våra varande och resande.

Min fråga och säkert många med mig

Jag ställer mig frågan, och det händer ofta nuförtiden: Ska vi låta oss styras av en handfull egenmäktiga dårar som tror sig om att ha rättfärdigande för att döda andra helt utan urskiljning? Nu pratar jag inte enbart om Islamistisk terrorism utan även av extrema högergrupper, extrema Kristna grupper och kriminella gäng. Om den bråkdel av en promille av Världens alla människor ska styra oss, hur demokratisk är då vår Demokratiska Värld? Visst vi kan dunka oss för bröstet och vara stolta över att “i det här landet har vi minsann demokratiska processer och ett folkvalt styre”, men i realismens öga (i det här fallet mitt) vad för typ av demokrati har vi om vi styrs av rädslan?

Konfliktens lösning

…kommer jag inte att ge, jag kan inte. Och pessimisten i mig tror inte det kommer en lösning på den under varken min, mina barns eller mina barnbarns livstid.

fotnot

Jag tar inte ställning för vare sig den ena eller den andra sidan, jag tar däremot ställning för alla som drabbas på båda sidor i konflikten: Barn, mödrar, systrar och bröder, män och kvinnor, gamla och unga. För dom tar jag ställning att konflikten måste få ett slut. Så att läkningen och helandet kan få börja, att människorna i regionen ska få ett bra liv och att barnen ska få växa upp utan att ständigt drömma mardrömmar om krig och död. Det är mitt ställningstagande, inget annat!