familj
I dag skulle Mamma Gunnel fyllt 85 år!
Minns tillbaka när vi firade din 80 årsdag, när tiden var en annan och alla samlades för att fira dig. Under dom här åren har många saker förändrats, och en del till det bättre men en viktig person saknas oss och det är du Mamma. Sorgeåret är inte riktigt till ända ännu, och även om jag varje dag saknat att få berätta för dig via våra dagliga telefonsamtal så har jag i mina tankar alltid en dialog med dig och Pappa Lasse.
Tiderna förändras, och nu när jag tillhör den äldre generationen så känner jag ansvaret att föra dialogen vidare med mina barn, som du gjort med dina barn och barnbarn. Och så gör säkert mina systrar med sina barn, och barnbarn.
Ser fortfarande för mig när Elsa, din första dotterdotter kom på besök Julen 2010. Du sken som en sol och på många sätt tror jag att du nådde ditt mål i livet där, att få se henne.
Så Mamma Gunnel, du saknas oss men ditt minne kommer alltid finnas kvar hos oss som kände dig!
Kram!
Den långa fermaten
Antar att en del märkt av det, min långa tystnad? (I musiken är en förlängning av ett notvärde kallat Fermat.) Om inte så märker ni det kanske nu då jag bryter den, bara för att tala om att jag kommer vara fortsatt tyst till den dagen jag inte längre är sjukskriven. Orsaken är oklara regler och därmed är det sagt.
Gästbloggare
Jag bjuder härmed in er, om ni känner er manad att gästblogga, ni kan antigen DM:a mig om ni är vän med mig på Twitter Eller Facebook eller om ni hellre vill det, skicka mejl till gastblogga.se (a) sporring.se de förslag som skickas in kommer jag att antigen godkänna (dvs publicera) eller skicka tillbaka till er, allt beroende på hur de fungerar på den här bloggen. Vill du/ni blogga på Sporring Media så anger ni det i ert mejl!
Önskar samtidigt en God Jul och ett Gott Nytt År!
Mobbing har varit på agendan igen och även om det är svårt att skriva om något man varit med om och som har påverkat en djupt så ska jag i alla fall försöka.
Mobbing
Inte allt ens uppväxt är rosenrött och vackert, det finns även mörkare perioder i livet som man gått kunde varit utan. För min del var det flytten från Resele till Alnön och därmed också flytten från en liten byskola till en stor skola med 4 stycken 5 klasser. Vilket i sig inte var så farligt, men hade kunnat sluta så illa att ni inte läst det här.
Första tiden, kanske nån månad var det roligt med en ny skola. Nya kamrater och ny miljö, var ju mitt första skolbyte under grundskolan med så. (Skulle bli två till, i sjuan och i nian). Klassen verkade bra och jag fick snabbt ett par vänner.
Sen en dag var det nån som kom på att jag var son till den nya komministern (nya prästen alltså) och då bröt helvetet löst, inte på en gång utan det kom smygande. Först lite knuffar i trappen, så jag ramlade och föll, inga allvarligare skador men en hel del blåmärken som jag förklarade hemma med att ‘jag snubblat’.
Det förvärrades alltmer och man påbörjade dränkningsförsök på gymnastiken när man var och simmade, man höll mig under vattnet tills jag var tvungen att dra ett andetag vilket gjorde att jag drog in vatten istället för luft…. och så höll man på tills badledaren/simtränaren såg det och då låtsades man hjälpa mig. Jag var så klart paralyserad av skräck och vågade inte säga nåt, vare sig i skolan eller hemma.
Och att inte säga nåt hemma var kanske också beroende på att Mamma var sjuk under den här tiden, och att jag inte ville lasta Pappa med mina i mitt tycke små problem.
Till slut så började mina mobbare få slut på inspiration vad man kunde göra, efter dränkningsförsök, stulna byxor på toan, blivit tvungen att dricka vatten i toaletten osv… ja ni förstår kanske nu.
Så en dag i februari beslöt man sig för att göra något nytt, man släpade med mig till en del av skolgården som var lite undanskymd och där i en av snöhögarna hade man grävt ett hål, stor nog för att rymma mig. Tre stycken var dom, och en höll för munnen på mig, hade stoppat in sin lovikavante i munnen för att jag inte skulle höras. Väl på plats höll han som hade hållit för munnen på mig handen för mitt ansikte medans dom andra två stod på mig och grävde över mig med snö. Till slut var jag helt täckt, och man började stampa ihop snön ovanpå mig……
Vad mina mobbar inte visste om var att den största killen i klassen (han var typ huvudet högre än oss andra) hade sett vad som hände och påkallade en lärares uppmärksamhet (som var rastvakt men var i andra änden utom synhåll så klart) och nu påbörjade en intensiv verksam. Man grävde fram mig som i princip var avsvimmade (har inget minne från det att snön träffar mig i ansiktet tills jag är i lärarrummet), man kallar in föräldrarna till dom som mobbat mig. Och på min begäran vill jag inte att mina föräldrar ska veta något, utan man säger inte till dom. I efterhand kan jag ju säga det att jag önskar att man gått emot mig, kanske hade jag kunnat få hjälp då?
Ingen avstängning av eleverna, inget straff….. för min egen del blev resten av läsåret drägligt då han en stora killen i klassen såg det som sin uppgift att vara min ‘bodyguard’ resten av året. Jag kommer att för evigt vara honom tacksam för hans insats.
Det här är ju 40 år sen nu och ibland kan jag fortfarande vakna på natten och minnas den där kvävande känslan, att inte få luft… Jo, det påverkar mig fortfarande, men det påverkar mig inte på samma djupa sätt. Men helt kommer jag aldrig bort från det heller, utan det är en del av en jag är, men inte något som definierar vem jag är.
Till dig som är ung och läser det här, glöm aldrig det:
Låt inte mobbingen definiera vem du är!
Fatou har skrivt en bra artikel här om Mobbing och Prestationsåmgest.
