Anders filosoferar och tänker

Vi är alla trötta på den, och vi har alla drabbats av den på ett eller annat sätt. Antigen genom någon närstående, kanske en släkting, en käresta eller kanske din bästa vän. Eller en förälder eller kanske ditt barn, alla har vi på nåt sätt berörts av den hemska sjukdomen Cancer. För mig var första gången jag fick kontakt med ordet Cancer i klass fem. En av mina klasskamrater, en flicka, fick diagnosen skelettcancer när jag precis bytt skola. Och jag minns att den redan var långt gången när man upptäckt den så sen gick det fort. Innan vi slutade på våren hade hon avlidit av sin sjukdom, och jag minns när min Pappa prästen kom hem till middag den dagen, med tårar i ögonen berättade han att han hade varit på sorgebud hos min klasskamrats föräldrar. Jag minns och jag minns också hur svårt det var för Pappa att ha den jordfästningen, en klasskamrat till ett av hans barn…..

Min Pappa som själv många år senare fick diagnosen binjurecancer, och man opererade bort hela hans högra njure. Och sen skulle det vara bra med det, men…. njurcancer har det hemska med sig att den gärna delar med sig i form av metastaser till skelettet, och i synnerhet ryggraden. Och ca 10 år senare var det så, pappas ryggrad var angripen visade röntgen och två ryggkotor byttes ut på Akademisk i Uppsala. Men det var inte det värsta, under den långa och svår operationen upptäckte men dessutom att bukhinnan var angripen och… ja ni förstår….. Från upptäckten till att Pappa gick bort tog det bara lite drygt 4 månader……

Så året efter, ja då var det dags igen… Denna gång min Mamma, man hade hittat ett myelom och man gjorde nu fördjupade undersökningar på det. Det visade sig vara ett ‘godartat’ myelom, som man ‘bara’ behövde kontrollera regelbundet. Så har man nu gjort under så där en 6 år och det har hållit sig i schack, men…..

Igår Onsdag var min Mamma på Hematologen igen för ett återbesök då man sett på blodproven vid senaste provtagningen att värdena som man håller koll på hade skjutit i höjden. Så det var dags för ett nytt benmärgsprov, svar på det kommer om ca två veckor. Men vad doktorn sa var att Mamma skulle vara beredd på att få cellgiftsbehandling. Tungt är det i vilket fall som helst även om vi vetat att det kunde komma.

Så nu är det bara att vänta och se om och när…….

Tungt…….

 

Related posts:

1. Förväntan och hopp och en aning oro….
2. Ett skräckuppvaknande och en överaskande vändning
3. Fredag – en dag till i livet
4. Grå väder och en envis huvudvärk
5. Fars dag och T minus 15 dagar