Nu när jag var hos min Mamma på besök så satt jag och funderade en hel del på att man aldrig vet om och när det är sista gången man skiljs från någon. Extra tydligt blir det när man blir äldre och ens bekanta blir äldre. Och speciellt när det gäller ens föräldrar, då blir det extra svårt att greppa. Men det är en del av livet, att skiljas… för annars kan man inte mötas/ses igen.
Och hur svårt det än är, så måste man ibland acceptera att den vänskap man haft med någon, kanske inte är för evigt som man gärna vill tro. Minns så väl när jag slutade på Mellansels Folkhögskola och den nära gemenskapen vi hade då vi gick där. Och alla som någon gång gått på en Folkhögskola vet vad jag pratar om, speciellt om man som de flesta av oss bodde på skolan. Jag och mina nära vänner, vi mer eller mindre svor på att vi aldrig skulle tappa kontakten… men som ni förstår så fungerar inte livet så. Man hamnar i olika sammanhang, bygger ny nätverk och då tappar man till slut greppet om de gamla sammanhangen man haft. Eller man kanske ger upp det gamla för att fortsätta sin resa genom livet?
Vad man kan lära av det här då? Att inget varar för evigt, och eftersom vänskap är en del av livet så är även vänskap och vänner något som förändrar sig under livets olika skeenden. Och jag tror att när man har accepterat det så kan man gå stärkt vidare även ur en svår skilsmässa, för även att skiljas från sin vänner är en sån.
Mötas och skiljas är livets gång, skiljas och mötas är hoppets sång. (Gammalt ordspråk)
Related posts:
-
http://tankarilosvikt.wordpress.com/ Victoria
-
http://sporringsocialmedia.com andysp
